Sagnias uppväxt blir bok: "Man måste kämpa"

Angeredsvallen ligger till stora delar dold av tät dimma när Khaddi Sagnia återvänder för första gången på länge.

Men det är ett minst sagt kärt återseende.

– Det var ju här min ungdom utspelade sig. Det är så kul att vara tillbaka, säger Khaddi Sagnia.

– Jag kan inte förstå det. Det var här allt började. Vilka minnen. Det är fortfarande sig likt efter alla dessa år.

Löparbanorna och längdhoppsgroparna i nordöstra Göteborg är också centrala i boken "Vilket hopp, Khaddi".

Boken, som är skriven av Behrang Behdjou och illustrerad av Micaela Favilla, bygger på Khaddi Sagnias första stapplande steg som friidrottare.

13–14 år senare är hon en av världens bästa längdhoppare med siktet inställt på inomhus-EM i mars och OS i Tokyo i sommar.

– Det är kul med en bok om Hjällbo och Angered, det sticker ut lite. Jag hoppas att barn som läser den förstår att man kan bli så mycket bara man tror på sig själv, har kul och brinner för det man gör och vågar gå sin egen väg. Man måste kämpa, säger hon.

Lekte friidrott

Från Angeredsvallen är det bara ett stenkast till Angereds centrum och därifrån bara två hållplatser med spårvagnen till Hjällbo, där Khaddi Sagnia växte upp.

Att åka ungefär samma sträcka söderut till centrala Göteborg var det inte tal om. I stället var det Angered som gällde för Khaddi Sagnia och hennes kompisar.

– Jag var väl 13–14 ungefär när jag började med friidrott. I början lekte vi mest, vi hade kul bara. Det var inte seriöst på det sättet, säger hon.

– Det här var verkligen vårt "stan". Skulle vi åka till stan var det Angereds centrum vi fick åka till. Hela Angered var ens "playground". Vi gjorde allt här.

Jobbig tid

Khaddi Sagnia har vid tidigare tillfällen berättat om en rätt tuff uppväxt, som yngst av åtta syskon. Men i "Vilket hopp, Khaddi" är det i stället förhållandet till kompisarna som står i centrum.

Att hon valde bort fotbollen och i stället började hänga på löparbanorna orsakade konflikter i vänskaran.

– Det ville dra mig till fotbollen eller ha med mig ut på något, men jag skulle ju träna. ”Men du har ju redan tränat en gång i dag, måste du träna igen?” minns hon.

– Det var väldigt jobbigt. Men så småningom kändes det väl som att kompisarna förstod att jag var bra på det här och att de kom och kollade på träningar och tävlingar.

TT: När förstod du själv att friidrotten kunde bli mer än bara lek?

– Jag är väldigt tävlingsinriktad. Det var när jag var kanske 15. Jag fick åka på ungdoms-OS och efter det fick jag en massa inbjudningar till seniorgalor.

– Då insåg jag att det fanns potential att bli mycket bättre, då kom det här suget mer och mer.

Hjällbos stolthet

För att ha närmare till träningen i Friidrottens hus, strax söder om centrala Göteborg, har Khaddi Sagnia för stunden valt att flytta från Hjällbo. "Helst skulle jag bo i hallen", som hon uttrycker det.

Men hennes framgångar ute i friidrottsvärlden har inte gått obemärkta förbi i uppväxtkvarteren i förorten.

– Alltså jag älskar människorna i ”orten”. Jag tror att det är något helt annat att växa upp här än på många andra ställen. Man har en sådan gemenskap, det är så fint och kul. De hejar verkligen fram en, säger hon.

– De har alltid varit väldigt pepp, speciellt när jag går i Hjällbo. ”Kolla där går Hjällbos stolthet”. Det är fantastiskt.