Diskusstjärnan Daniel Ståhl drömde om att spela ishockey som Mats Sundin och Peter Forsberg.
I stället blev det friidrott.
Och diskus.
Allt tack vare ett kort hej och en snabb vinkning från Aki Parviainen för 21 år sedan.
– Jag var där som åskådare, 2001 på Ullevi. Jag var nio år gammal och var där tillsammans med familjen: syrran, mormor, morsan, moster, kusin Axel, farsan och så där…
– Det var häftigt att vara på Ullevi och Göteborg, min moster bor i Partille och vi var där och hälsade på. Jag minns när jag skulle köpa en korv med bröd med farsan, då kom den största legendaren av dem alla; Aki Parviainen, spjutkastaren. Han har gjort 93,09, finländskt rekord, och han bara vinkade: ”hej, hej”. Jag var bara en lite knodd…
"Ingen stor talang"
Även om Ståhl var ung är det ett minne som etsat sig fast, samt tillfället då ett frö såddes.
Visserligen var han fortfarande fast besluten om att det var hockey som skulle fylla hans tid i framtiden, men lagom till gymnasiestarten ändrade han sig och bytte till något helt annat.
– Jag var ingen stor talang i hockey. Innan gymnasiet tänkte jag att det var friidrottare jag skulle bli; det är en folklig sport, individuell också och man får lägga upp träningen som man känner för.
I dag är han en av världens bästa diskuskastare, som ständigt tävlar på de stora arenorna och i de stora mästerskapen.
Men en tävling betyder alltid lite extra.
Finnkampen.
Tävlingen där han, som har finländsk mamma och svensk pappa, för första gången träffade idolen Parviainen är nu den som han är affischnamn för och den som han allra först av allt skriver in i tävlingskalendern.
– Jag kommer alltid att tävla på Finnkampen. Det är det bästa som finns, säger han.
– Den är otroligt viktig för folket i Finland och Sverige. Det är som VM-hockeyfinaler mellan Sverige och Finland. Det kämpandet mot varandra. Det är anrikt och en otroligt historisk tävling, Finnkampen, och jag hoppas att den lever i många, många år: 100 år, 200, 300, 400, 500 framöver.
Dubblerar med kula
Betydelsen av tävlingen gjorde även valet enkelt när förbundskapten Kajsa Bergqvist frågade Ståhl om han även vill stöta kula på Olympiastadion i Helsingfors.
– Vésteinn (Hafsteinsson, tränare) och jag satt i lunchsalen i München, en eller två dagar efter EM-finalen, och Kajsa frågade om jag ville stöta kula. Och då sade jag: ”ja, det beror på. Hur många träningspass behöver jag, coach?”
– Nu har jag gjort tre pass och ska göra allt jag kan så att Sverige får några poäng.
TT: Hur länge sedan var det du tävlade i kula?
– På SM i Borås förra året var jag med, då blev jag tvåa på 19,47.
TT: Vad har du för längder i dig nu, efter tre träningspass?
– Jag kan stöta mellan 18 och 19 meter.