I normala fall brukar Vesteinn Hafsteinsson sitta på läktaren och studera alla moment i Daniel Ståhls och i Simon Petterssons kast.
Men inte på Hayward Field i Eugene.
Den 61-årige tränaren har drabbats av utbrändhet och stannar hemma när svensktrion är i USA för försöka upprepa succén från Tokyo-OS, där Ståhl vann guld och Pettersson tog silver.
"Tråkigt"
– Det är oerhört tråkigt men det var helt rätt beslut för honom att vara hemma och ta det lugnt, ladda batterierna inför framtiden. Det är tråkigt men han har skolat mig, predikat för mig de senaste åren, säger Ståhl som säger att de har haft kontakt under förlägret i Berkeley.
– Jag har skrivit till honom lite, rapporterat hur träningen har gått.
Pettersson:
– Som jag har förstått har det varit viktiga dagar som han har haft efter Karlstad GP. Han har vilat upp sig. Han känner att han tog rätt beslut, vilket är skönt att höra för oss.
Kontakten under förlägerdagarna och arbetet som har gjorts inför friidrotts-VM i USA har enligt Ståhl och Pettersson varit tillräckligt för att de ska känna sig trygga inför kvalet natten till måndag.
Om bollning, feedback eller någon annan information behövs under tävlingen kommer Mattias Jons och Åke Ruus finnas tillgängliga.
Ståhl, som den här säsongen har det längsta kastet i världen, 71,47 meter, verkar dock inställd på att klara sig med den VM-plan som Hafsteinsson och han spikat sedan länge.
Och han känner sig inte heller särskilt oroad över att han kliver in i VM som vinnare från de två senaste stora tävlingarna: VM i Doha och OS i Tokyo.
– Det är ingen press alls. Det är bara kul, säger han.
– Man kan säga så här: 2019 var jag dunderfavorit och vann nästan alla tävlingar innan. Jag hade aldrig vunnit en global medalj innan och det är klart, då får man hög press på sig. Nu känner jag inte det, då jag har vunnit VM- och OS guld.
Ingen spikrak väg
För Simon Pettersson är framgången i Japan ett kvitto på att han kan ta sig vidare från kvalet.
Speciellt då han efter OS-silvret har haft svårt att få till kasten.
– Det har inte varit något spikrak väg i sommar men de senaste veckorna har det ändå varit stabilare kastning, säger han.
– Det kanske inte är medaljläge. Jag har en niondeplats från 2019. Final är första målet och sedan att utmana om den platsen.
TT: Har du redan gett upp hoppet om medalj?
– Nej, det har jag inte. Man måste alltid tro. Jag känner att jag har mer kapacitet än tidigare i sommar, och jag har ändå kastat någorlunda samma längder som jag gjorde inför OS, säger han.
– Får jag träff kan jag vara uppe och nosa.