Blod, svett och tårar är det som skapar en mästare. Men kanske är pannbenet ännu viktigare om man ska ta ett OS-guld. För Daniel Ståhl har det varit avgörande.

– Det har inte varit lätta tre dygn kan jag säga er, berättar Ståhl efter att ha tagit sitt OS-guld.

– Det är så för alla legenderna; Björn Borg, Armand Duplantis, Sarah Sjöström, de har också upplevt det jag har gjort nu. Det gäller bara att ha ett starkt pannben och sen bara ösa.

Men vad han gått igenom de sista dagarna innan finalen vill han inte gå in på närmare.

– Det tänker jag inte berätta för någon av er.

Men något han gärna berättar om är vilka som stöttat honom längs vägen.

– Det är ett team runt hela mig, de har stöttat mig. Jag har fått rådgivning av dem i många år och lärt mig av det. Det är inte bara att jag går in där och kastar långt, det är ett team, säger han.

Han är nu en del av en väldigt exklusiv klubb med svenska friidrottare. Bara Carolina Klüft, Christian Olsson och Ludmila Engquist har lyckats ta både VM- och guld i OS.

– Det är klockrent alltså, det är underbart! Det är ett bra gäng det där, säger Ståhl som vet precis vad det är som gjort att han kan vara bäst när det gäller som mest.

– Det är den där gubben som står där, Vésteinn Hafsteinsson, det är han som har lärt upp mig sedan jag började, du får snacka med honom. Jag har gjort som han har sagt och nu är jag här.

– Och så finsk mat och svensk mat på det.

Daniel Ståhl har en sista uppgift kvar i Tokyo, men den är mer angenäm än någon annan. Prisudelningen, natten till söndagen, svensk tid.

– Jag är oerhört stolt. Vi ska sjunga svenska nationalsången i morgon, det finns inget bättre.