Daniel Ståhl har varit världens bästa diskuskastare i fyra år och har noterat det längsta kastet hittills även denna coronadrabbade säsong, med 70,25 meter i Helsingborg den 21 juni.

I övrigt har det svajat betydligt mer än i fjol, och troligtvis har bristen på publikstöd påverkat resultatraden.

– Det är ju en adrenalinkick. Ju mer folk desto bättre. Det är förstås tråkigt att det är som det är men det är bara att köra, säger Ståhl.

Huvudorsaken till de uteblivna toppresultaten hittar 27-åringen dock på annat håll.

Han är helt enkelt i ”för bra” fysiskt skick.

– Jag har blivit extremt stark och har svårt att hantera tekniken. Jag blir för ivrig, tar i för tidigt, säger han.

Ståhl är inte orolig för att inte hitta tillbaka. Han har kastat långt på träning och slutar inte drömma om att en gång nå längre än Jürgen Schults världsrekordnotering på 74,08 meter från 1986.

Men då ska allt och alla vara på plats.

– Om jag ska slänga världsrekord har det mycket med vinden att göra, bra vindförhållanden. Och gärna mycket folk. Det hade varit kul, säger han.

”Väldigt annorlunda”

Armand Duplantis är redan bäst någonsin i och med den magiska vintern då det blev 6,18 meter som högst, i Glasgow, i februari.

För tillfället är han inte riktigt i samma form som då: inte lika snabb, inte lika stark och inte lika säker på tekniken.

Dessutom saknar han publiken, kanske ännu mer än vad Daniel Ståhl gör.

– Jag använder publikens energi till min fördel. När det inte är folk där blir det tuffare. Det är inte samma känsla. Det är väldigt annorlunda. Jag har ju haft förmånen att vara med på de finaste tävlingarna friidrotten har att erbjuda, säger 20-åringen.

Duplantis hoppade världsårsbästa 5,94 meter på Ullevi i lördags och vill tillbaka till nivån då han kände att han kunde göra 6 meter vilken dag som helst.

”Jag mot ribban”

Han ska ta sig dit genom att tävla sig i form – och genom att gräva i sitt inre.

– Jag vill vara den bästa versionen av mig själv varje gång jag går ut på banan. Och jag är ju egentligen van vid situationen. Jag växte upp på tävlingar utan publik, med bara familjen på plats. Det är ju faktiskt jag mot ribban. Det är ingen annan som vill över den mer än jag vill det. Jag kan hitta motivationen som krävs, säger han.

Frågan är om det ens är möjligt att sätta ännu ett världsrekord utan publik på läktarna.

– Vi får se, säger han och ler.

Duplantis lovar varken världsrekord eller 6 meter i Karlstad på onsdagen, men kul ska det bli.

– Jag kan fortfarande underhålla. Så det kommer att bli värt att titta.

På tv, vill säga.