Med en nyopererad hand gjorde spelmotorn Jim Gottfridsson det han kunde för att hjälpa de svenska spelarna, men från läktarplats är det svårt att göra sig hörd när 19 000 andra också vill höras.
– Det är jättesvårt. Precis som alla andra 19 000 på läktaren så är man expert och tror man kan bäst. Det är jäkligt svårt att stå där nere, jag tycker grabbarna ger hjärta och själ i den här matchen och det räcker inte i dag, säger han efter 26–31-förlusten i VM-semifinalen.
"Hade varit skillnad"
Gottfridsson har blivit "Gotte" med hela svenska folket och 30-åringens förmåga att avgöra matcher och samtidigt driva på sina lagkamrater för hela sitt jävla liv har blivit symboliskt för Glenn Solbergs landslag.
Mot Frankrike föll allt ansvar på Felix Claar.
– Jag vill inte nedvärdera Felix insats, jag tycker han gör sitt bästa i dag, sedan tror jag precis som i alla andra matcher att det hade varit skillnad att ha mig på banan i dag och kunna gå in och avlasta Felix. Nu ligger all tyngd, inte bara på hans axlar men det är mycket styra och sådant, säger Gottfridsson.
Claar visste att han skulle få mycket tid på planen men är själv inte speciellt nöjd med sin egen insats.
– Jag visste att jag skulle få spela otroligt mycket, och det fick jag. sen hade jag såklart velat att det skulle stämma lite mer, säger han och avslöjar att han trots allt fick lite coachning från sin lagkamrat på läktaren.
– Jag fick någon, som sa någonting som Jim hade sagt, men jag minns inte vem det var. Det var i första halvlek någon gång. Det var ett spel vi skulle spela.
Men mer än så kunde ingen av hans lagkamrater uttolka av Gottfridssons yviga gester och drunknade röst. I kvartsfinalen fanns han åtminstone på bänken.
– Det är klart att han hade gjort nytta på bänken men vi behöver ju spelare som kan spela, men Jim saknas alltid, säger Claar.
"Väldigt frustrerande"
Gottfridsson hade gärna tagit en av stolarna bredvid de tre andra spelare som inte fick någon speltid.
– Jag hade velat sitta där, men jag förstår fullt ut för det är bättre med 16 friska spelare, säger han.
Men allra helst hade han såklart varit på Tele2 arenas blå golv, tillsammans med sina lagkamrater.
– Tänk dig själv att du har tränat för någonting hela ditt liv och känner att du är en av de spelarna i världen som kan ändra matcher och får sitta på läktaren, det är väldigt frustrerande, säger han.