Nyheten slog ned som en bomb när japanska tennisstjärnan Naomi Osaka inför Franska mästerskapen i våras meddelade att hon inte skulle ställa upp på några presskonferenser under turneringen. Den fyrfaldiga grand slam-vinnaren skrev på Twitter att beslutet togs med hänsyn till hennes mentala hälsa.
Osakas beslut ifrågasattes och kritiserades av såväl mediekåren som av arrangörer och flera tennisstjärnor.
Men det var också en dörröppnare.
I OS i Tokyo några månader senare valde amerikanska gymnastikstjärnan Simone Biles att bryta lagtävlingen. Superstjärnan berättade även hon att det berodde på mental ohälsa, och sade att hon inspirerats av Osaka.
Och från svenskt håll har ishockeymålvakten Robin Lehner, i NHL-klubben Vegas, meddelat att han avstår OS i Peking i februari av rädsla för hur de hårda restriktionerna skulle påverka hans mående.
Hur kommer det sig då att så många idrottsstjärnor i år öppet valt att prata om mental ohälsa?
"Tiden mogen"
– Tiden är väl lite mogen. Psykisk ohälsa har sannolikt alltid funnits i elitidrotten, och det har funnits ett otroligt stort stigma – det har någonstans inte varit okej att prata om det, säger idrottspsykologen Göran Kenttä och fortsätter:
– Samtidigt blir jag lite förvånad över att det har tagit så lång tid. Osaka är nog faktiskt den första som jag känner till som väljer att kliva av en tävling på världselitnivå, och säga att skälet är psykisk ohälsa
Göran Kenttä menar att mental ohälsa inom elitidrotten inte är någon ny företeelse. Däremot har berättelserna tidigare inte blivit offentliga mitt under den aktiva idrottskarriären.
– Tidigare har det varit att man i efterhand, när karriären tagit slut, har kunnat berätta om det. Men att man gör det mitt uppe i det hela, och till och med väljer att avstå tävlingar på grund av psykisk ohälsa, gör att man faktiskt har tagit det ett steg vidare under 2021, säger han.
Cecilia Åkesdotter, tidigare VM-guldmedaljör i taekwondo som nu jobbar som psykoterapeut samt idrottspsykologisk rådgivare, är inne på samma spår:
– Tidigare har modellen egentligen alltid varit att man ska hålla käften om man mår dåligt, och i stället bita ihop.
Stor spridning
Att det är så många olika typer av idrottare – tennisspelare, gymnaster, ishockeyspelare samt flera stjärnor inom amerikansk fotboll – som pratat ut om mental ohälsa ser hon som positivt.
– Jag tänker att det är väldigt bra att det är olika personer som pratar om det, att vi får en bredd. Att det inte bara är estetiska idrottare som går ut och pratar om det, de har en viss problematik inom de idrotterna; bedömningssporter där man bär mindre kläder vilket kan öka risken för exempelvis ätstörningar.
Göran Kenttä och Cecilia Åkesdotter är överens om att det är bra att elitidrottare nu vågat ta steget att berätta om mental ohälsa.
Men det kan också finnas en sportslig risk.
– Det handlar kanske framför allt om den enskilda individen som går ut och berättar om sin psykiska ohälsa. Den kan ju fortfarande i dag hamna i ett läge där den blir bortvald, säger Göran Kenttä och fortsätter:
– Du kan ju tänka dig själv om du ska välja ut spelare till en straffsparksläggning och du vet om att en person har mycket ångest och blivit behandlad för ångestproblematik. Det är inte så troligt att man skickar fram den personen just då.
Fler idrottsstjärnor lär följa
De tror dock inte att mental ohälsa inom elitidrotten kommer att hamna i skymundan framöver. Tvärtom.
– Jag tror att vi får höra fler historier publikt. När några har tagit första steget blir det enklare för de som följer efter, för då finns det ju något att gå på, säger Cecilia Åkesdotter.
TT: Vilka effekter hoppas du att det här får på elitidrotten i framtiden?
– När vi kan se att det finns en styrka i att våga be om hjälp och våga vara sårbar, och med det få en hållbar idrottskarriär, så skulle jag tycka att det vore skönt att ta bort lite av den här maskulina normen där man ska vara mentalt tuff och bita ihop, säger Göran Kenttä.