Jonas Friberg kom till Vimmerby IBK första gången 1993. 28 år senare är han redo för en säsong till i A-laget.
Jonas Friberg är synonym med innebandy i Vimmerby. Han har spelat runt 20 av sina 30 säsonger i klubben och på fredag går han in i ytterligare en. Sina 44 år till trots är han en del av det VIBK som får en ny chans i återkomsten till division I och börjar mot Ledberg hemma.
– Nu är det tre säsonger sedan jag varvade ner och jag har bara spelat i B-laget sedan dess. Jag trodde att min tid i A-laget var förbi så när tränarna Michael Elmér och Alexander Pettersson började höra av sig i våras och undra om jag var sugen på comeback blev jag lite förvånad. När det väl hade fått smälta in och vi hittat ett upplägg som funkar med jobb och familj och allt annat i livet så tackade jag ja, säger Jonas Friberg.
Trots att han är så starkt förknippad med klubben har Friberg inte VIBK som moderklubb. Han är uppväxt i Torsås ett par mil söder om Kalmar och blev tidigt betraktad som en lovande talang när han gjorde A-lagsdebut i Södra Kärr i division 2 redan som 13-åring.
1993 kom han till Vimmerby för att gå på gymnasiet och spela med VIBK i Elitserien.
– Det fanns intresse från andra klubbar också, men valet föll på VIBK tack vare att jag lärt känna många spelare från klubben genom spel i Smålandslaget. Dessutom fanns estetprogrammet på gymnasiet i Vimmerby som lockade och framförallt ville jag ju prova på spel i den högsta serien.
Jonas Friberg blev snabbt en publikfavorit i idrottshallen med sin speciella spelstil och sinne för mål. Hans talang för teater visade sig också på planen emellanåt både i form av spektakulära målfiranden och en och annan "filmning".
– Det var ett härligt gäng på den tiden med en unik sammanhållning som gjorde att vi kunde spela i den högsta serien under ett par säsonger trots att förutsättningarna egentligen inte fanns där.
Efter fem säsonger i VIBK gav sig Friberg ut på äventyr i andra klubbar i knappt tio år. Han spelade i såväl Karlstad som Finspång under flera säsonger i Elitserien och levererade mål på en jämn nivå.
2004 sökte han sig hem till Vimmerby igen i samband med att han och frun Marie Hultkvist börjat bilda familj.
– Jag spelade ett par säsonger till sen, men 2009 när vi fick vårt tredje barn så kände jag att tiden inte räckte till för innebandyn mer och lade klubban på hyllan.
Jonas Friberg är ett ständigt orosmoment för motståndarnas försvar.
Något år senare var dock comebacken ett faktum när just Michael Elmér lockade honom att börja spela i Westerviks IBK som satsade i division I.
– Jag jobbade i Västervik under den tiden och var sugen på att lira på den nivån igen. Sedan blev det VIBK igen några år innan jag skadade korsbandet 2015 och tvingades till ett ofrivilligt uppehåll. Det som var tänkt att bli min sista comeback höll fram till 2018 då jag var spelande tränare i ett par år, säger Friberg som sedan varvat ner och hållit igång med B-laget mest och framförallt lagt sin tid på att vara ledare för sina barns lag.
– Tidigare var jag ledare för dotterns lag, men Hilda flyttade till Växjö och går innebandygymnasiet ifjol. Numera tränar jag mina söners lag. Filip och Alvar är 14 och 12 år, säger Friberg som får hänga i ett par år till om han ska få spela med grabbarna.
Däremot finns det flera spelare i dagens VIBK med koppling till lagkamrater som Friberg hade under sin första sejour i VIBK. Han spelade en del med både Niclas Samuelsson och Joakim Travtjenko förr och deras söner Hugo Samuelsson och Elias Travtjenko är med i laget nu. Dessutom ser Friberg ut att få spela med Sebastian Elmér, som är son till tränaren Michael Elmér.
Sebastian Elmér, Elias Travtjenko och Hugo Samuelsson är spelare i årets VIBK-trupp som också är söner till spelare och ledare som Jonas Friberg stött på tidigare i karriären.
– Jag har spelat en hel del med Sebastian och Emil Johansson på försäsongen och det har känt bra. Vi är ganska löpglada alla tre och går upp och stöter lite högre än våra andra formationer. Vår roll är snarare att förstöra för motståndarna än att leverera målen, men visst kommer jag att försöka peta in en och annan boll också. Det är ju fortfarande kul att göra mål.
Hur är det att vara ålderman i laget?
– Nu är jag ju inte ensam 40-plussare i laget längre, så det känns bra. Vi brukar skoja lite med de yngre och prata om vad vi har för minnen av fotbolls-VM 1994 och det har ju större delen av spelarna inget minne av eftersom de inte var födda då.
Vad blir målet med säsongen?
– Att kriga för att hänga kvar i första hand.