Den avgående förbundskaptenen för innebandylandslaget gästade folkhögskolan i Vimmerby tidigare i veckan.
Ett 70-tal åhörare kom för att lyssna till hans tankar kring ledarskap. Bakom arrangemanget stod SISU och Vimmerby kommun.
I publiken upptäckte Vaara några bekanta ansikten i form av Jonas Friberg och Lennart Lundgren.
– Jonas och jag spelade en säsong ihop i NB 87 och Lennart har jag både mött när han stod i mål i Pixbo och sedan kamperade vi ihop en del i landslaget på 1990-talet. Sedan vet jag att vi mötte Vimmerby vid några tillfällen i Elitserien. Det har dock hänt mycket med innebandyn sedan dess och det går inte alls att jämföra den nivå det är på spelarna nu, säger Jan-Erik Vaara och ger ett exempel på hur det såg ut när han själv gjorde debut i landslaget 1985.
– Jag var själv bara 17 år då och vad jag vet är jag fortfarande den yngste landslagdebutanten. Vi mötte Finland då och vann med 13-1. En kul detalj var att Finland kom på sent att de inte hade något matchställ och lösningen blev att de köpte T-shirts i souvenirshopen på Finlandsfärjan som var vita med ett blått lejon på bröstet.
Det första ämnet Vaara tog upp under själva föreläsningen är ständigt aktuellt inom barn- och ungdomsidrotten, nämligen toppningar. En SIFO-undersökning visar att runt hälften av spelarna i åldrarna mellan 10-15 år varit med om att det toppats i deras lag.
– Jag förstår inte meningen med att toppa i ett ungdomslag alls. De som får sitta på bänken blir naturligtvis besvikna, men även de som fått spela mer upplever att det är orättvist. Dessutom lägger man en tung börda på de spelarna då man ger signalen att nu är det ni som ska gå in och avgöra det här. Det blir bara meningslöst och tråkigt för alla, säger Vaara och påpekar att det inte är spelarna som kommer med idén att toppa utan att det är ledarna som i jakten på resultat faller för frestelsen.
– Jag hoppas att alla föreningar har en policy för hur man hanterar toppningar. Ungdomsidrotten ska bygga på rättvisa och att alla ska få var med och ha roligt. Jag vill påstå att föreningar som inte kör på det inte borde vara berättigade till bidrag, säger Vaara.
Vid sidan av rollen som förbundskapten har Jan-Erik Vaara många år som tränare för ungdomslag i sin hemort Molkom i Värmland. Där har han kommit på några knep som ungdomsledare kan ta med sig.
– Det ska vara roligt att idrotta. Därför tror jag att man inte ska vara rädd för att släppa på ordning och struktur på träningar. Kör man statiska övningar tappar ungdomarna snabbt fokus. Det blir bättre om man lägger till ett tävlingsmoment som en stafett. Sedan tror jag på att köra mycket matchspel då det blir mer spontant, men det är viktigt att inte ha samma lag hela träningen utan blanda om ett par gånger för att få till jämna matcher, säger Vaara som också tror att det är viktigt att spelarna får känna sig delaktiga i hur träningen läggs upp.
– Det går faktiskt att prata med spelare även i ung ålder och höra vad de vill göra på träningen. Det får dem att känna sig delaktiga och då tar de initiativ och vägleder varandra.
Jan-Erik Vaara föredrar att ha en bred ledarstab även på ungdomsnivå.
– Vi har varit fyra ledare i ungdomslagen med olika kompetenser och bakgrund. Då kan man hjälpa till och avlasta varandra. Om man är fyra på en träning kan man dela upp laget och ta ansvar för att uppmärksamma en grupp var. Rotera lite till nästa träning. Lyckas man så höjer man hela laget.
Det finns stora skillnader mellan dam och herridrotten. Vaara har sin uppfattning klar vilka som är roligast att jobba med.
– Det är roligare på damsidan. Killarna är betydligt mer egoistiska. På damsidan är det mer kollektivet i fokus. Det blir en mer fruktbar miljö för utveckling i och med att man måste argumentera och förklara sina beslut mer. Herrarna gör som man säger utan att ifrågasätta.
Igår kom nyheten att Jan-Erik Vaara fått lämna posten som förbundskapten.
Lita dock på att han har många år kvar i innebandyns tjänst på ett eller annat vis.