Det här är en text som inte borde behöva skrivas. Det är 2013 och sexuell läggning borde inte vara något anmärkningsvärt.
Det är det. Inte bara i de 57 länder i världen där homosexualitet fortfarande är olagligt. Sverige har kommit långt. Hur långt? Det beror på vem man frågar. Beror på vilken sfär i samhället man talar om.
Hur svårt är det att stå för den man är i Sverige i dag? Hur mycket svårare är det att vara homosexuell i en småstad? I ett idrottslag?

"Vågade ingenting"
Christian Streipel, mångårig poängkung i Vimmerby IBK, vet svaren. I vintras klev han ut ur garderoben efter nästan ett decennium av ångest och dalande självkänsla.
- Jag var inte mig själv och vågade inte göra någonting. Periodvis hade jag sådan ångest att jag fick svårt att äta. Jag var osäker i mig själv och till slut pratade jag aldrig om mig själv med andra. Jag blev en hemlig människa.
Redan på gymnasiet upptäckte Christian, född och uppvuxen i lilla Ingatorp, att han intresseras av killar. Därefter följde en lång tid av förnekelse.
- På gymnasiet började jag förstå att jag var homosexuell och jag träffade några killar när jag var runt 20. Men jag ville inte erkänna det för mig själv. Jag tryckte undan det och såg till att det alltid hände saker, för var jag ensam kom ångesten.

Sjönk djupare
Åren gick. Christian mådde sämre och sämre.
- Så som jag mådde då önskar jag inte någon. Jag kunde inte stå för den jag var och kunde inte leva mitt liv. Min rädsla tog överhand och om någon skulle få veta trodde jag att jag skulle bli ratad överallt: av familj, bästa vänner och innebandylaget. Jag målade upp bilder som är rent skrämmande.
- Jag har träffat killar i smyg nästan hela tiden, men till slut vågade jag inte göra något. Jag vågade knappt lämna stan för att det kanske skulle kunna hända något och jag var livrädd för att någon skulle få reda på något.
I slutet av 2011 kände Christian att han var tvungen att göra något åt sin livssituation.
- Det gick inte längre. Jag fick kontakt med 17-årig kille på en gaysida på internet, som just kommit ut. Jag var 26 och levde dubbelliv. Då kände jag att kan en 17-årig kille vara säker på sin sexualitet och våga stå för det, då är det dags för mig att också göra det.

Tänkte sticka
Planen var att fly. Flytta till en större stad. Lägga av med innebandyn. Berätta för sina närmaste vänner - och sedan aldrig komma tillbaka till Vimmerby.
- Det hade varit mycket enklare. Planen var att dra och att inte deala med det. Jag hade tänkt flytta till Stockholm, men sedan kom det ut till alla ändå.
Christian började med att berätta för sina föräldrar. I huvudet fanns bara mardrömmar.
- Jag målade upp alla bilder i världen. Att jag skulle behöva säga upp kontakten med mina vänner. Att jag inte skulle kunna träffa mina föräldrar och så. Jag trodde kanske inte det, men man målar upp det värsta.
- Jag satte mig ner med min mamma vid köksbordet och släppte bomben. Jag bröt ihop och grät när jag berättade, men min mamma tog det bra och var mycket stöttande.
Hemligheten var ute. Christian kände sig starkare, lättare. Kort senare avslöjade han hemligheten för sina barndomskompisar.
- Därefter fortsatte jag med mina närmaste vänner som jag känt sedan lågstadiet och de tog det också bra och de är stolta över mig. När jag kände att jag plötsligt hade uppbackning och stöd från några i min omgivning blev jag starkare. Jag vågade stå för vem jag är.

Kom ut till laget
En helg förändrades allt, helt omedvetet. Christian var i Stockholm när telefonen plingade till. En lagkamrat i innebandylaget hade hört ett rykte och undrade: är du homosexuell?
Christian svarade ja.
- Jag sa som det var och sedan small det bara till den helgen. Jag var inte hemma, men när jag kom tillbaka visste alla hur det låg till och alla var extremt trevliga på nästa träning... Jag tycker att laget har tagit det väldigt bra.
Bättre än du trodde?
- Ja. Jag hade ju tänkt sticka, men så blev det som det blev och allt blev mycket bättre än jag trodde. Hade jag stuckit hade jag aldrig kunnat komma tillbaka.
- Sedan tror jag att jag gynnades av att vara en av lagets bästa spelare. Hade spelare betett sig illa hade jag lagt av och då hade laget tappat en viktig spelare. Jag tror tyvärr att det hade varit tuffare för en spelare med lägre ställning.
Hur har livet förändrats sedan du kom ut?
- I början var det väldigt ensamt. Jag var fortfarande osäker och visste inte vilka jag kunde höra av mig till. Jag var nervös för att gå ut eftersom det är svårt att veta hur andra reagerar. Vissa, kan jag känna, har svårt att umgås med mig. De vet inte hur de ska vara och är kanske rädda att det ska bli rykten om dem själva. Det är tråkigt, men jag kan inte göra så mycket åt det. Jag umgås med de som betyder något i stället.