Våren 2015. Västerviks IK har blivit femma i kvalserien till allsvenskan och drömmen om elitnivå skulle uppfyllas först ett år senare. I laget fanns Fredrik Asplund, den egenfostrade skarpskytten som under säsongen tagit klivet från lovande till etablerad. Hans 17 mål under säsongen vittnar om det.
– Nu när jag ser tillbaka på den säsongen så var det den roligaste hittills. Jag fick spela mycket i olika spelformer och allt flöt på, säger Fredrik när vi träffas för att kolla statusen inför den kommande säsongen.
Som många egna spelare, ansåg Fredrik att han blev lite tagen för givet i moderklubben. Nya utmaningar lockade, både sportsligt och socialt. Han var redo att testa vingarna någon annanstans. Ett lag som då var en av stormakterna i division ett var Kristianstad. Man hade åkt ut i playoff 2 mot Tingsryd och rustade för att göra en rejäl push mot allsvenskan året efter. En av pusselbitarna: Fredrik Asplund.
– Det var det bästa alternativet för mig. Det lag man hade på pappret var grymt bra och förutsättningarna för att utvecklas fanns där.
Facit den säsongen: Kristianstad missade allettan, tog bakvägen till playoff där man åkte ut i tredje och sista rundan mot Södertälje. I playoff 2–omgången mot Huddinge var Fredrik på läktaren.
– Floppsäsong, för min del. Det blev inte alls som jag hade trott och hoppats. Allt gick kanonbra på försäsongen. Redan innan vi hade börjat serien blev jag inkallad på möte med sportchefen som ville höja min lön och förlänga kontraktet med ett år.
Ändå gick det som det gick. Kan du sätta fingret på vad det var som inte stämde?
– Jag fick inte till det på isen. Hela laget gick trögt och det var riktigt dålig stämning i laget, där alla var emot tränaren som sedan fick sparken. Jag var skadefri och spelade alla matcher förutom då jag var på läktaren. Socialt var det tufft. Den lagkamrat jag kommit närmast under den första tiden flyttade, och jag hade tjejen kvar hemma i Västervik.
Hur var det att bli förpassad till läktaren?
– Tråkigt såklart. Jag hade dock redan tidigare bestämt mig för att lämna, det hade nog varit värre om jag ville vara kvar.
Till fjolårssäsongen fick Asplund en ny chans i VIK. Ett provspelskontrakt under försäsongen var vad som erbjöds.
– Jag visste att det var de förutsättningarna som gällde. Det var bara att gå ut och visa vad man gick för.
Fredrik menar att det gick ”helt okej”, med bland annat ett mål mot Karlskrona under provspelsperioden. Trots detta kom beskedet från Tomas Lind och Mattias Karlin: inget avtal.
– Tufft besked att få, så klart. Samtidigt hade jag nog på nåt sätt förberett mig på att det kunde komma. Vad jag själv tyckte spelar ju ingen roll, det var deras beslut och det fick jag acceptera.
Efter provspelet med VIK var Asplund i kontakt med VH:s sportchef Daniel Stolt, som ju tidigare varit verksam i VIK och därmed vet vad Fredrik går för. Allt var klart – men dåvarande VH–tränaren Jeff Hällegaard ville se Fredrik i träning och match innan allt fastställdes.
Sagt och gjort – efter det korta VH–provspelet blev det åter ett negativt besked.
– Då var det bara ut och leta ny klubb. Jag var riktigt nära Visby men var nog inte redo att flytta igen, med Kristianstadhistorien färskt i minnet.
Då följde, för första gången på många år, några höstmånader utan hockey på schemat i stort sett varje kväll.
– Det var annorlunda. Jag saknade hockeyn samtidigt som det var skönt att bara kunna lägga sig på soffan när man kom hem efter jobbet. Vi passade på att renovera köket under den tiden.
Vad fanns för alternativ under den här tiden?
– Min kompis, Marcus von der Geest, som spelar i HA74, ringde varje dag. Då menar jag varje dag. Det var nära att jag blockerade hans nummer. Jag gjorde aldrig det. Han ville att jag skulle komma dit och spela. Jag gjorde en träning med Valdemarsvik men just då kände jag att det inte var något för mig. Det blev två matcher med Nybro, bara.
Du hamnade i WIF till slut?
– Haha, ja. Deras sportchef ringde en dag och frågade om jag kunde spela samma kväll, mot IK Guts. Då tänkte jag att det bara skulle gälla den matchen.
Den matchen gick bra?
– Det gjorde den. Jag satte fyra mål och kände att det var världens roligaste gäng att spela med.
När säsongen var färdigspelad och Valdemarsviks säsong var slut hade Fredrik Asplund gjort 40 poäng, varav 20 mål i WIF–dressen, samt återfått glädjen och motivationen.
Kort efter säsongen tog han åter kontakt med Daniel Stolt.
– Det var jag som hörde av mig till honom ganska omgående. Jag kände att jag saknade att spela på en högre nivå och Vimmerby skulle passa min situation perfekt.
Och Stolt välkomnade dig med öppna armar?
– Mer eller mindre. Den tränaren som inte ville ha mig var ju inte kvar och Stolt vet ju vad han får av mig. Så det var i princip bara att köra på.
Vad har du för målsättning med kommande säsong?
– Det är en jätteviktig säsong för mig. Jag vet att jag måste bevisa mig igen och etablera mig på den här nivån. Gör jag inte det så… jag vill inte säga att det är kört, men nästan. Jag vill såklart spela så högt upp i formationerna som möjligt men jag är inte den som gnäller om jag skulle hamna i en fjärdekedja. Mitt mål är att bidra offensivt i första hand.
Vad tror du om era chanser?
– På pappret är det ett starkt lag. Stolt brukar hitta guldkorn från ingenstans. En del spelare känner jag till och har spelat med i VIK, som Jesper Kokkonen och Dennis Fröland. Jakob Karlsson var under tiden jag mötte honom med VIK en dominant spelare på division ett–nivå, likaså Markus Modigs.
Försäsongen är i full gång och när vi träffas kommer Fredrik från ett gympass. Dessvärre missade han testerna eftersom han låg hemma med halsfluss.
– Ja, den tajmade jag in fint, säger han skämtsamt.
– Nejdå, jag kommer att vara väl förberedd, jag tränar på bra.
Återstår att se om Fredrik kan hitta tillbaka till det spel som gjorde honom till fansfavorit i Plivit Trade–hallen, men vi kan slå fast att det är en hungrig och inspirerad spelare som kommer att dra på sig den svartgula tröjan till hösten.
– Det ska bli skitkul, jag ser fram emot det, avslutar Fredrik Asplund.