Det har varit som att åka berg- och dalbana.
Den här matchserien mellan Vimmerby och Tingsryd har svängt åt alla håll, flera gånger om.
Och det bara fortsätter.
Även den med det starkaste av psyke lär vara påverkad av det som hänt och sker.
Lördagens fajt, det är väl så vi får beskriva den, var inget undantag mot vad vi sett och upplevt i de flesta av matcherna hittills.
Det blev återigen superjämnt, trots att Vimmerby var det bättre laget och också vaskade fram betydligt fler skarpa lägen än Tingsryd.
Hur upplevde du matchen?
– Någonstans tycker jag att vi gör en jäkligt bra insats. På något sätt kändes vi också mer besvärliga som lag för Tingsryd än vad vi kanske varit innan. Ja..., frånsett första minuterna då. Tingsryd kom ut starkt och det var tydligt att de hade det som plan.
Jo, så var det verkligen. TAIF pressade och checkade stenhårt från första sekund. De tycktes satsa allt på ett kort för att försöka få Vimmerby ur balans och skapa sig ett både fysiskt, mentalt och målmässigt övertag. Efterhand avtog intensiteten och VH kom i matchen på ett helt annat sätt. Inte bara det, de tog över spelmässigt.
Ändå.
Återigen.
För femte matchen i rad i den här playout-serien tog TAIF ledningen. Pucken studsade på något sätt in bakom Robin Christoffersson i Vimmerbys mål. 0–1 efter sju minuter.
Repliken kom omedelbart. I numerärt överläge rakade Hampus Eriksson in en retur från nära håll och gav Vimmerby ny luft direkt.
– Enligt mig så är vi klart bättre än Tingsryd i spel fem mot fem, menar Björn Tholander Olsson.
De flesta kan nog instämma i VH-tränarens åsikt. Men trots otaliga lägen hade VH ännu en gång förtvivlat svårt att förvalta alla heta möjligheter de skapade. Istället fick de förlita sig på sitt powerplay där Vimmerby till viss del ändrat i formationerna – med lyckat resultat. Nathan Staios fick chansen och han tillförde ytterligare en dimension i den här spelformen. Tillsammans med landsmannen George Diaco visade de flera gånger upp sig från sin bästa sida.
– Det är två skickliga spelare och det kändes rätt att spela dem tillsammans. De är lite matchvinnartyper båda två.
Jodå. För sjuttielfte gången hittade Diaco rätt den här säsongen. Efter en fin framspelning av Hampus Eriksson sprätte han upp pucken i nättaket med en backhand. Det har vi sett förut. 2–1-målet var mittperiodens enda.
Jakten på nya mål och 3–1 var intensiv för VH, men det misslyckades av skilda anledningar varenda gång.
Istället kom då kvitteringen knappt halvvägs in i den tredje perioden. Oturligt fick just Diaco pucken på sig när Staios skulle rensa bort den. Christoffersson var helt ställd i kassen och tvingades kapitulera utan chans.
2–2.
– Det var jobbigt att få det emot oss i det läget. Jag tycker vi har full kontroll, så får de det där "skitmålet".
Men Björn Tholander Olsson och VH-spelarna fick ändå till slut höja armarna till skyn och skrika av glädje.
I förlängningen avgjorde Eddie Levin, återigen i numerärt överläge.
Man kan säga att någon sorts av rättvisa skipades där.
Vad kände du inombords när matchen gick till förlängning?
– Jag var inte så orolig. Jag tittade i spelarnas ögon och det glödde om dem. De skulle inte bara förlora den här matchen, säger tränaren med ett leende och fortsätter:
– Jag kan tycka att ju fler matcher som gått, desto mer har vi hittat rätt. Jag har tidigare sett flera vändningar i såna här typer av jämna matchserier.
Efter torsdagens drabbning (2–1 till TAIF) sa han följande till Vimmerby Tidning:
– Det är inte ofta man längtar till Tingsryd, men nu är målet att få åka igen på måndag och spela en match 6. Det finns inget annat.
Tholander Olsson fick precis det han önskat och velat.
Måndag. Match 6, i Tingsryd.
Here we come!