Vimmerby Hockey hade en stor klack på plats i mötet med Tranås borta.
Han kommer in på redaktionen, med en längre stödskena på högerarmen och en hoodie-tröja med Djurgårdsemblem på.
Då förstår ni att Djurgårdens IF är Otto Svenssons favoritlag i Sverige.
Han har andra, med lokal prägel. Inte minst då Vimmerby Hockey, klubben han spelade i innan han lämnade för Virserums SGF. Där blir det inte något spel mer den här säsongen för honom, av en speciell anledning...
– Nej, tyvärr. Det är bara att glömma, säger han och suckar.
Så, till den där olycksaliga torsdagskvällen 28 december, som var så trevlig till en början.
Vad hände egentligen?
– Ja, vad hände? Nämen, jag tappade balansen eller om det var någon som tog tag i mig. Jag vet inte exakt, men hur som helst ramlade jag och armen klämdes på något sätt mellan räcket och övriga kroppen.
Att något var fel var uppenbart...
– Jag försökte resa på mig direkt, men jag var tvungen att sätta mig och började kallsvettas. Det var väl någon sorts av chock eller så. Det var inte så mycket smärta där och då.
Det var i vilket fall som helst ett ögonblicks verk. Från glädje, sång och stöttning av hockeylaget, till något helt annat.
– Det var precis i sista powerbreaket. Strax efter satte Törngren (Christoffer) det avgörande målet, men det missade jag ju, säger Otto med viss irritation i rösten.
Inte bara för att han missade målet, utan även för bemötandet av en funktionär på plats.
– Det var inte bra. Först ville de inte hjälpa mig, utan jag fick till mig att jag fick skylla mig själv. Visst, så kanske det var, men jag sa också att det spelade ingen roll. Oavsett vilket så hade jag troligen brutit armen.
Otto Svensson under matchen mot Tranås, där han senare oturligt bröt armen.
Efter en stund fick han bättre hjälp och en sjuksköterska tog hand om honom på plats precis när Vimmerby säkrat segern.
– Eftersom jag inte hade så ont frågade jag henne om jag fick fira tillsammans med de andra, men hon blev väl inte så glad för det utan tyckte nog jag var lite knäpp med tanke på vad som precis hade hänt, haha. I vilket fall lyfte jag armen, men det gick inte så bra då den böjde sig i 90 grader. Då förstod jag att armen var av.
Långt efter matchens slut bar det av till sjukhuset i Eksjö, där dubbla armbrott konstaterades.
Den 3 januari opererades han i Västervik.
Hur är det nu?
– Det känns allt bättre, men jag måste ta det lugnt. Jag är sjukskriven då jag inte får lyfta mer än max ett kilo. Det gör att jag är ganska begränsad i vardagen. Och det börjar bli långtråkigt att gå hemma och det är långt kvar tills jag får börja jobba igen (Prefab).
Och idrotta är inte att tänka på, eller?
– Nä, inte direkt. Hockey är bara att glömma. Jag hoppas verkligen att jag kan spela igen när det är färdigläkt, men det blir inget mer den här säsongen. Sen var jag jäkligt sugen på att spela KM för Storebro (bytte från IFK Tuna), men det gick inte heller såklart. Förhoppningsvis kan jag börja lite smått snart och kanske löpträna i inomhustältet, vi får se. Samtidigt vill jag inte riskera något och det är bättre att vänta tills man har hyfsad kontroll.
Skadan har inte på något sätt fått honom att välja bort Vimmerbys matcher.
– Absolut inte. Nu när jag inte kan spela själv går det faktiskt att se fler matcher med VH. Jag ska också åka ner och följa lite träningar i Virserum. Jag har ju tiden för det, men det är klart att jag saknar att spela.
Både Virserum och Vimmerby är med i toppskiktet i sina respektive serier. Otto är övertygad om att de så kommer att vara tills serierna är slutspelade.
Vad tror du om Vimmerbys chanser framöver?
– Jag tror chanserna är jättehöga att de åtminstone tar sig till en kvalserie. Det har sett väldigt bra ut så här långt och nu börjar de också komma igång i specialteams (powerplay och boxplay).
En sak är säker. Han kommer inte att glömma trippen till Tranås i första taget, vilket den just nu inte helt funktionsdugliga högerarmen är en ständig påminnelse om. Det är nu inte bara för skadans skull han kommer att minnas den här matchen, utan också för den härliga stämningen och trycket som var bland VH-supportrarna.
– Det var så roligt att vara där och det var sånt go bland oss fans. Jag hoppas att det kunde vara likadant i varenda match som Vimmerby spelar, men tyvärr är det inte det. Allt blir så mycket roligare.
Det hör trots allt till ovanligheterna att man får betala ett så högt pris som Otto fick göra för sitt engagemang.