Med över 50 års ideellt arbete inom hockeyn i Vimmerby råder ingen tvekan om att Sten Karlsson uppfyller kriterierna för hockeyns högsta utmärkelse.

– Det finns inget specifikt antal år man ska ha varit aktiv, men ett krav är att man ska suttit med i förbundsstyrelsen och det har jag. Det finns några enstaka personer från Småland som fått guldmedaljen tidigare, men jag blir den första från Vimmerbytrakten i alla fall, berättar Sten Karlsson.

Förutom medaljen så innefattar utmärkelsen även ett frikort som gäller som entré på alla ishockeymatcher som arrangeras av förbundet.

Hur började ditt engagemang inom ishockeyn?

– Första kontakten med sporten kom i mitten på 1950-talet då vi samlade ett gäng ungdomar på isen som spolades på området där Vimarhaga ligger nu. Min grabb var fyra år då och den yngste som var med. Nästa steg blev att jag var med och bildade Vimmerby Korpidrottsförbund. Vi spelade på rinken som låg vid tvätten. Som mest hade vi 38 lag med i seriespel en säsong.

En bit in på 1960-talet kom Sten in i Vimmerby IF:s hockeyverksamhet och blev ledare för ett pojklag.

– Vi hade ett 15-årslag där bland andra Thomas Rundqvist ingick. Vi åkte runt och spelade och med åren så växte ungdomsverksamheten till fler lag. Ett tag hade vi faktiskt ett lag med A-pojkar som tog sig upp på högsta nivå.

Ett annat kärt minne från den tiden var när han fick genomföra sin första tränarutbildning.

– Det var 1975 som vi åkte upp med 16 grabbar från Vimmerby på läger i Leksand i en vecka. Där fick jag min utbildning av självaste Tommy Sandlin och kunde kvittera ut en internationell tränarlicens efter det.

Den tuffaste kampen för Sten genom åren var striden kring byggandet av ishallen. 

– Jag var med och jobbade hårt för den länge. Till sist hängde allt på att en granne överklagat bygglovet. Då minns jag att vi tog hjälp av Ingmar Karlsson som bokade ett besök med dåvarande bostadsministern Birgit Friggebo. Jag tog med mig kommundirektören Inge Salmeus upp på mötet och då fick vi handlingarna direkt och godkänt att börja bygga.

Första spadtaget togs i mars 1981 och den 15 november samma år stod hallen klar för invigning.

– Det var en helt fantastisk känsla. På nio månader hade vi lyckats få hallen färdig och 1 700 ideella arbetstimmar hade lagts för att göra det möjligt. Jag skötte inköp av tegel och virke och såg till att få ett så bra pris som möjligt för att hålla kostnaderna nere.

Året efter ishallen stod klar sattes en form av världsrekord. Vimmerbys B-pojkar besegrade Eksjö med 83–0.

– Det var en makalöst stor seger. Och vi spelade bara 3x15 minuter ska man tänka på. En av våra spelare gjorde 22 mål.

I samband med att ishallen stod klar blev Sten Karlsson även en del av Skridskoskolan. Tack vare den har han varit med när tusentals ungdomar tagit sina första skär på isen genom åren.

– Det är den biten inom hockeyn som ligger mig varmast om hjärtat. Jag har fått chansen att lära känna så mycket människor den vägen genom åren. Och idag när jag ser alla Vimmerbykillar som spelar på hög nivå så kan man känna sig lite extra stolt över att ha varit med när det en gång började för dem.

Vid sidan av att engagera sig på gräsrotsnivå har Sten alltid haft ett intresse av att ha ett finger med i spelet bland de som också bestämmer på högre nivå.

– Jag satt som vice ordförande i hockeysektionen i Vimmerby IF i ett tiotal år. Sedan har jag varit med i förbundsstyrelsen. På senare år har jag även varit ordförande för pensionärsklubben och jobbat med att få in resurser till hockeyn den vägen.

Just ekonomi är något som intresserar Sten extra mycket. Sedan Vimmerby Hockey bildades 1993 har han varit revisor för klubben.

– Jag har alltid gillat att ha koll på siffrorna. Folket i styrelsen är lite imponerade av att jag fortfarande har full koll på varje krona.

Vad säger du om hockeyn annars, var det bättre förr?

– Tyvärr är det så. Numera har det blivit så att klubbarna drivs mer eller mindre som företag med spelarna som anställda. Det går över mitt förstånd att man kan göra så med idrotten. Jag är rädd för att den gamla modellen med ideella krafter bakom kommer att dö ut i framtiden.

Har ditt arbete inom hockeyn i över 50 år ändå varit värt det?

– Absolut. Jag har lagt mycket tid och egna pengar på det, men fått så många kompisar i gengäld, så jag ångrar ingenting.