Här är en bild med Daniel Tjärnqvist från OS-finalen 2006, som Sverige vann mot Finland efter en rysare.
Värmningen är klar. Bara några enstaka ÖIK-spelare hänger sig kvar i hallen. Och jo, de börjar bli hemtama i ishallen i Vimmerby nu. Faktum är att Östersund anlände till Vimmerby redan i tisdags då de är på Smålandsturné om vi nu kan kalla det för det när Tingsryd stod på agendan i onsdags och så då VH i afton.
I ett av rummen satt några ledare kvar och surrade. En av dem var den hyllade assisterande tränaren, 48-årige Daniel Tjärnqvist.
Hyllade kan måhända vara ett något starkt uttryck för en tränare i nästjumbolaget Östersund, men med de bakgrundsfakta som finns är det ändå ett ordval som är ganska passande.
Ni vet säkert. Om inte tar vi det kort.
Östersund var i rejäl gungning och hade faktiskt en längre förlustsvit när november passerat än vad Vimmerby har nu. Nämligen 14 (!) raka torskar.
Vad göra?
Sparka tränaren Mikael Holmqvist?
Nä. Istället valde klubben att komplettera med nye assisterande Daniel Tjärnqvist, som anlände från ett uppdrag i Malung av alla ställen.
Sen vände det, direkt. Något hände uppenbarligen, men tro inte att den förre firade landslagsbacken, OS-guldmedaljören från Turin 2006 och den så rutinerade NHL-liraren vill ta åt sig äran av det. Nej.
– Visst, för vissa spelare betydde det kanske något att en ny person med annan röst kom in i gruppen och som möjligtvis såg saker med delvis nya ögon. Samtidigt är det inte det som gjort att resultaten blivit bättre. Framför allt är det ledarnas jobb tidigare som lagt grunden för det här. Jag har filat på några små detaljer, lagt in en twist här och där och förtydligat vissa saker, men det är det lilla i sammanhanget.
Vid en första anblick ser det ut som att Tjärnqvist när som helst skulle kunna hoppa in och dominera i en allsvensk kontext i Östersund. Han ser synnerligen vältränad ut. Han skrattar till och skakar på huvudet.
– Nä, nä. Skenet bedrar, haha. Jag tränar faktiskt inte så mycket längre, utan håller igång lite lätt med promenader, typ.
Det må vara si och så med den saken, tydligen. Han är åtminstone vältränad mentalt. Och det var som sagt mycket av det vårt samtal handlade om, det mentala och den påverkan och inverkan det har på både individnivå och även i ett lagperspektiv.
Faktum är att han redan förra säsongen var en del i ÖIK-laget, med tonvikt på just det.
– Jag vet hur viktigt det är. Själv var jag ganska "stängd" som spelare och person under åren i bland annat NHL. Det var inte så att jag mådde jättedåligt eller så, men jag är övertygad om att jag hade presterat annorlunda om jag hade den insikten och vetskapen jag har idag.
Daniel Tjärnqvist spelade flera säsonger i bland annat Djurgården.
Mycket i måendet grundade sig i prestationsångest. Den finns nästan alltid närvarande, särskilt då inom elitidrotten.
Hur tog sig det uttryck för dig?
– Det var lite konstigt. Inför finaler och stormatcher var jag aldrig nervös, däremot var det betydligt värre med matcher mitt i veckan och som inte betydde lika mycket. Oftast handlade det om matcher där vi på förhand var favorittippade och borde vinna. Det fanns stunder där jag satte stora krav och riktade frågetecken mot mig själv. Där tankar fanns att det var lika bra att lägga av. Jag var ju så dålig.
Trots detta var idrottspsykologi och den mentala aspekten kring helheten aldrig något för Tjärnqvist. Han var ju inne i "bubblan".
– Jag höll det mesta inom mig själv och jag tyckte att det var sjukt svårt att prata om sånt. Det var absolut inget för mig, då. När jag däremot la av med hockeyn infann sig en stor tomhet.
När han väl reflekterade över det här efter avslutad karriär fick han en helt annan insikt. Den insikten tar han nu med sig till sitt nya uppdrag och försöker på olika sätt överföra den kunskapen till spelarna i Östersunds IK.
Hur går det?
– Det är varierande. Det finns de som man bara når ytligt och då är det svårare, men man får respektera det. Sen finns det andra, inte minst yngre, där de här lite djupare samtalen betytt ganska mycket i deras fortsatta personliga resa. Vissa får en aha-upplevelse. Jag tittar mycket på den personliga utvecklingen, hur de beter sig i olika situationer och det behöver inte vara hockeyrelaterat. Vi pratar också mycket om känslor, säger Daniel Tjärnqvist och utvecklar resonemanget och tillvägagångssättet som han ibland använder sig av konkret.
– Vi utsätter spelarna för vissa saker utanför isen och försöker sen överföra det ute på isen. Det kan vara en sån sak som att prata inför en grupp. Väldigt många har svårt för just det och tycker det är jobbigt, trots att man som i ett hockeylag är tajta och umgås så mycket i gruppen. Jag var själv en sån som var obekväm att prata inför andra. Mycket handlar om att våga öppna upp sig.
Tjärnqvist berör också betydelsen av att försöka avdramatisera misstag som sker i matcher, där man i idrottens värld ofta kan bli hårt dömd som spelare. En del i samtalen som sker handlar om just det här. Att se personen framför spelaren.
Det är onekligen en spännande och utmanande resa både han själv, spelarna i Östersund och klubben har framför sig.
I kväll väntar Vimmerby Hockey.
Hur ser du på den matchen?
– Det ska bli coolt att spela och det gäller att försöka njuta så mycket man bara kan. Jag kan känna att jag njuter på ett annat sätt nu än vad jag gjorde när jag spelade i NHL. Det var så intensivt och så mycket av allt. Jag tror att det lag som vågar mest kommer att vinna. Allt därute på isen handlar egentligen om kamp. Man kan nästan kalla det för ett "minikrig" där det som spelare gäller att vinna sin match i matchen, en mot en. De som lyckas bäst med det vinner oftast.
Nu till Vimmerby som stad. Du har tillbringat några dagar här. Vad är dina intryck?
– Bara bra. Förutom att jag besökt Astrid Lindgrens Värld med barnen har jag aldrig tidigare varit i Vimmerby. Det är jättetrevligt här och jag gillar verkligen arkitekturen, byggnaderna och dessutom har vi varit och käkat på fina restauranger.
Nu är intervjun med den tidigare OS-hjälten över.
Vi får väl se vad han och laget har för känslor senare i afton, när den så viktiga matchen är färdigspelad.
Daniel Tjärnqvist drar på sig mössa och jacka, lämnar hallen och traskar ensam vidare mot hotellet.
Vem vet, mitt i alla hockeytankar som säkert snurrar i hans huvud, kanske han ändå upptäcker en ny vacker byggnad på vägen dit med sitt öppna sinne.