Med två äldre bröder som spelade hockey blev det naturligt för Daniel Eriksson att gå i samma spår. Det var i Södertälje han spenderade sin juniortid som spelare och var sedan i Örnsköldsvik i allsvenskan innan han tog en paus från hockeyn.

– Barn- och ungdomsidrott är en ganska het debatt just nu och när jag växte upp var mitt lag ganska extremt. Vi toppade mycket och alla fick inte alltid vara med. Jag har också funderat över varför jag fortsatte för jag var en av de som var väldigt liten och inte alltid platsade. Men vi var väldigt bra kompisar och det var det som höll mig kvar. Vi fick en annan typ av kärlek till det, säger Eriksson och skrattar till. Han fortsätter.

– Även ledare har en helt annan kunskap om man jämför nu med då. Det kanske låter som jag är 75 år gammal nu, men det har gått fort på det området.

Han var rätt trött på hockeyn när han som 21-åring slutade, både när det gällde tränare och baksidan av elitverksamheten med att alltid bli konstant utvärderad. Efter ett års uppehåll hoppade han in som tränare för sin brors lag och fastnade för tränardelen direkt.

– Att vara ledare är en helt annan grej och du har en möjlighet att påverka glädjen till det killarna håller på med. Jag fick samtidigt möjligheten att göra någonting som jag hade haft mycket åsikter om, säger Eriksson.

– Ledarskapet. Att utveckla. Att man börjar på punkt A och på något sätt ska ta sig till punkt B. Du ska få ihop många olika viljor till att jobba mot ett och samma mål. Det är det absolut roligaste.

– Ja, det fick jag. Många spelare skulle behöva prova på att vara tränare en dag samtidigt som vi tränare måste påminna oss själva om hur det är att vara spelare. Någonstans är det en lagidrott men man är ju ändå där själv och spelar och det blir på ett sätt en individuell idrott också.

I Södertälje började han som deltidsanställd och slutade som huvudtränare på heltid för J20-laget. Viljan att testa på att vara tränare på seniornivå växte sig allt starkare efter tio år i klubben. Han blev därför huvudtränare för Vimmerbys division 1-lag i ett år och sedan assisterande tränare för Oskarshamn i allsvenskan i ett år. Sedan hörde LHC:s general manager Fredrik Emvall av sig, som även hade varit i kontakt med Eriksson tidigare under hans tid i Södertälje.

– Jag tycker LHC är en storklubb i svensk hockey. Nu kanske man inte varit i SM-finaler som för tio år sedan men jag tycker att de får fram hockeyspelare i sättet de tränar, för sig och jobbar på elitsidan. Jag ville komma in i den typen av organisation och det lockade.

Det är många tränare som gått från J20 till A-laget i LHC.

– Ja, det finns en historik här med tränare som tagit klivet upp. Men det finns ingen garanti heller, säger Eriksson och skrattar.

– Man måste göra ett bra jobb precis som i alla andra branscher, sen får man se vad som händer.

Nu har han varit tränare i ett och ett halvt år för LHC:sJ20-lag. I pågående säsong hamnade de etta i J20 Superelit södra och under fredagen spelas den första matchen i J20 Superelit top 10.

– Om det var tufft i höstas blir det ännu tuffare nu. Det är som att göra ett SHL med de åtta bästa lagen i en dubbelserie, det blir ju svårare. Slutspelet påverkas sedan av hur det går för respektive A-lag. Men vi har en bra stomme i vårt lag och de som har varit bidragande och drivande är ändå de som har tillhört vårt lag. Sedan får vi se. Jag vill ju att det ska gå bra för vårt A-lag, säger Eriksson och ler.

– Med de förutsättningarna och det talangunderlaget vi har är det en rimlig målsättning att ha en spelare till A-laget per kull. Om en spelare går till NHL ser jag det mer som en bonus för det är en så pass krokig väg dit. Det är svårt att sätta en målsättning på det. Samtidigt var det tre spelare från LHC som spelade utomhusmatchen senast. Jag har själv haft spelare som spelar i NHL i dag och vi har säkert någon hos oss nu som kommer spela där i framtiden. Men när man har killarna själv känns det väldigt främmande att de ska spela i NHL om tre-fyra år. De kan ju knappt knyta grillorna själva, säger Eriksson och skrattar.