I söndags skrev jag en ganska kritisk krönika om Vimmerbys oförmåga i spel fem mot fyra.
Jag pekade då på ett par punkter. Som avsaknaden av direktskott, som att det hela tiden söktes instick, som att det gick alldeles för långsamt. Jag kan inte direkt säga att jag ändrat uppfattning efter den här matchen, men visst...en liten nivåskillnad till det aningen bättre var det ändå. Trots noll utdelning på alla möjligheter de fick i den här spelformen.
Nu skapades ändå en hel del vassa lägen.
Glädjande nog kan vi också konstatera att inlånade Kevin Israelsson i det sista numerära överläget matade på med flera vassa direktskott. Ingen tvekan där. Bara pang på. Kul att se. Det här måste VH bygga vidare på.
Skillnaden mot Djurgården var ändå monumental i powerplay. Mesta Mästarna pangade in två mål med en man mer på isen och vi minns inte minst Anton Frondells kanon fram till 3–1 i slutet av den andra perioden. Direktskott? Jovisst.
Nog om det.
Men spelet i numerärt överläge hade en avgörande betydelse igen – och såklart en viss amerikan vid namn Tyler Kelleher.
Det här blev en match han sent ska glömma.
Inte nog med att han gjorde comeback på hemmaplan efter segdragen skada. Han fyllde dessutom 30 just denna dag – och fick fira med att göra tre av Djurgårdens fyra mål och assisterade dessutom till ett.
Efteråt hyllades han med rätta stort. Klacken sjöng och stämde unisont upp i ett "Ja, må han leva och hurra, hurra, hurra".
Det var fina scener.
*****
Att Djurgården skulle vinna var väntat. Seriens formstarkaste lag var skyhöga favoriter mot ett Vimmerby som dalat i form.
Anfört av det massiva hemmastödet trodde vi nog också lite till mans att de skulle komma ut som frustande tjurar, men så blev det inte riktigt ändå, vilket förvånade. Jag kan väl tycka att blåränderna långa stunder var tämligen bleka spelmässigt. Sen syns det förstås tydligt att det finns en helt annan kvalitet hos vissa spelare och i vissa sekvenser än i VH. Det är väl så det ska vara med tanke på det tunga stjärnartilleri som DIF har i sitt lagbygge trots att två av de allra största saknades, Dick Axelsson och Linus Klasen.
Hade Vimmerby nått samma höga nivå som mot exempelvis Björklöven hade utfallet blivit ett annat. Då hade de verkligen skakat om detta mäktiga Djurgården.
Jag kan ändå tycka att det här ändå var ett steg i rätt riktning i spelet fem mot fem, trots att de inte på långa vägar nådde sitt bästa jag.
VH får hoppas att skadade Hampus Eriksson är tillbaka i rödaste rappet. Det syns tydligt att han saknas med sin förmåga att hålla i pucken och lugna ner spelet.
I skrivande stund håller de på att fixa och dona med det sista här i Hovet.
För bara en kort stund sedan bjöds vi på en hockeyfest av sällan skådat slag. Det var Järnkaminernas dag med fullt pådrag på läktarna.
Det var på många sätt en oförglömlig upplevelse.
För oss och inte minst för Djurgårdens nummer 91: Tyler Kelleher.