George Diaco reducerade till 3-2.
Känslan innan matchen var att det låg något i luften.
Att det var en vändning på gång. Detta mot ett av seriens allra formstarkaste lag, AIK.
Det gick inte direkt att ta på varför känslan var sån, men kanske beroende på att det gjorts om i kedjeformationerna och också att någon gång måste Vimmerby hitta tillbaka till det spel de hade innan juluppehållet.
Så fel man kan ha – till en början.
Stundtals blev det här kattens lek med råttan, första 20.
AIK dominerade nästan totalt.
– Det var nästan smickrande för oss att vi "bara" låg under med 0–3, säger "Piva" Johansson.
Jo, så var det. AIK dundrade på med allt vad de hade. De "chockcheckade" sönder VH, som gång på gång hamnade i tidsnöd och där de mer eller mindre tvingades slå bort pucken. Det gick sådär, det också. Skillnaden var stor i både tempo och rörelse. Ett till synes energilöst Vimmerby hängde inte med i svängarna.
0–1 kom efter tre minuter, 0–2 efter sju och 0–3 kom som ett brev på posten en stund senare.
Där och då fanns ingenting som tydde på en vändning.
– Vi kom ut helt fel i matchen. Vi var små och det kändes nästan som en träningsmatch från vår sida. Det fanns en känsla av att ingen deltog och det var för många som gömde sig. Samtidigt var förstås AIK väldigt bra och det var stor skillnad i deras spel jämfört med när de var här senast (VH-vinst med 5–3).
I mittperioden var som sagt scenförändringen total. Matchen ändrade helt karaktär. Från ett vilset och stukat VH, till en lagmaskin som trummade på över hela isen och visade klass med tyngd och energi. Jesper Kokkonen var som pånyttfödd när han återerövrade pucken och sedan på något sätt vispade in reduceringen till 1–3.
Det gav hopp och tro.
Och det bara fortsatte.
George Diaco snodde pucken på offensiv blå och satte 2–3, som blev 3–3 när Eddie Levin frispelade Oskar Hassel.
Vad sa ni till varandra i paus?
– Ja, vad sa vi? Egentligen inte så mycket, inte mer än att vi måste göra det mycket, mycket bättre, visa mer engagemang och att förstaperioden var pinsam för alla.
Mittperioden måste ha varit en av de bästa perioder VH presterat så här långt i Allsvenskan. Eller rättare sagt, det var en av de absolut bästa.
– Man kunde knappt tro att det var samma lag och det är svårt att begripa att det kan vara så stor skillnad.
Tredjeperioden blev jämnare, där AIK var det något bättre laget i spelet, men där Vimmerby spelade stabilt.
Det ska också sägas att VH fick ett mål bortdömt av Elliot Ekefjärd.
Hur såg du på den situationen?
– Jag tycker att det borde varit mål, men tyvärr fick vi ingen förklaring av domarna till varför de dömde bort det. Jag förstår inte, säger Peter Johansson närmast uppgivet och med en tydlig besvikelse.
Det var inte den enda gången i matchen som Vimmerby hade domarbesluten mot sig. VH fick bara spela i numerärt överläge en enda gång, medan AIK hade flera powerplay. Det var tämligen upprört både på läktarplats och även i VH-lägret över flera omdiskuterade situationer.
Hur som helst gick matchen till förlängning. Efter en bra VH-start och stort puckinnehav, gick ändå AIK segrande ur striden när Simon Åkerström kom ren och satte avgörande 3–4 bakom den i tredje perioden inbytte VH-målvakten Robin Christoffersson.
Han ersatte Claes Endre som tvingades bryta matchen. Precis som Jesper Kokkonen.
Vet du hur läget är med dem?
– Nej, Jesper fick ett skott på sig och jag vet inte exakt hur det är med honom. Tråkigt för honom när han var så bra innan det hände. Claes har jag inte hunnit pratat med.
Trots förlusten kan Vimmerby ta med sig mycket positivt från den här matchen
Inte minst då glöden, spelet och kraften de hittade efter den svaga förstaperioden
För att de ska kunna rubba topplaget Karlskoga på bortais på fredag, krävs att de når samma nivå direkt från start.