John Karlsson är en hängiven supporter. Hjärtat klappar mest för Brynäs, men IFK Norrköping och det svenska fotbollslandslaget är andra lag som han också följer.
Vi tar sikte på bostadsadressen i Vimmerby. John och hans familj sätter tonen direkt. Postlådan till huset pryds naturligtvis av ett Brynäsemblem.
Innan vi hinner knacka på, så öppnas dörren. John Karlsson tar emot med ett leende och bär såklart en Brynäströja, samtidigt som tvillingdöttrarna Meya och Selma knattar runt hans fötter med klubbens färger och matchtröjor. En av dem viftar med en hockeyklubba, i svart, vitt och gult.
Det är så här det är hos familjen Karlsson/Carlsson. Brynäs, Brynäs...och så lite till Brynäs.
– Det är sjukligt egentligen. Det är faktiskt så att jag önskar att jag inte hade det här otroliga intresset. Allt skulle vara så mycket enklare då, säger han lite halvdystert.
I nästa stund tar han med oss en på resa som för den oinvigde ter sig som ja...jag vet inte riktigt vad.
Den ena historien om Brynäs avlöser den andra. Äntligen kan John ändå andas ut – i alla fall för ett par dagar. Sedan drar ju allt det här med silly season igång.
– Just nu känner jag en skaplig lättnad. Det här har varit den värsta säsongen någonsin. Kvalserien mot HV71 har varit en pina.
Han sänker blicken, säger sedan att på matchdagarna i kvalserien har han helt och fullt överlåtit barnpassningen av de livliga döttrarna på 1,5 år till sambon Veronica.
– Det hade inte funkat annars. Hon har barnen till hundra procent. Jag har inte kontroll på vad vare sig jag själv eller de gör. Jag kan sitta och stirra in i en vägg. Jag har varit helt förstörd.
– Men nu...nu kan jag börja leva igen och ta hand om mina barn och sambon. Det låter kanske som ett skämt, men jag har mått så dåligt under den här tiden att det knappt går att beskriva.
Allt detta beroende på en hockeyklubbs kamp för att försöka undvika degradering till Allsvenskan.
Den här säsongen kunde ha blivit den första sedan han var fem eller sex år som han inte såg sitt älskade Brynäs live, åtminstone en gång. Nu blev det inte så ändå. Tillsammans med parhästen och polaren från Kisa, Rasmus Bexell, bestämde han sig för att på vinst och förlust ta bilen de 47 milen upp till Gävle för att på något sätt försöka komma in i Monitor ERP Arena, som den numera heter.
– Vi sa att vi var tvungna att chansa. Vi hade aldrig kunnat förlåta oss själva om vi säkrade kontraktet och inte var på plats. Så tänker jag nästan hela tiden, haha.
Det var tredje gången John upplevde en nervpirrande – och för honom flera grader värre än så – kvalserie där klassiska Brynäs IF kämpade för sin överlevnad i landets högsta serie.
– Första gången var 1996 mot Södertälje, sen 2008 mot Västerås och så nu då. 2008 var vi mer eller mindre helt uträknade, men det ordnade sig ändå till slut.
Precis som nu.
Hur upplevde du söndagens match mot HV?
– Vi satt i bilen och såg matchen i telefonen i första perioden. Sen fick jag ett SMS av min kontakt i Brynäs att vi fick möjlighet att se resten av matchen i restaurangdelen. Det var en grym känsla, men jäklar så nervöst.
John Karlssons hjärta klappar stenhårt för Brynäs.
Matchen gick till förlängning. Då fick John Karlsson, Rasmus Bexell och övriga i restaurangdelen vackert lämna arenan på grund av restriktionerna.
– Det var bara att sätta sig i bilen igen och se avgörandet i telefonen. Plötsligt började folk runt om oss på parkeringen studsa och tjoa. Vi visste inte om det var bra eller dåligt. Vi hade en fördröjning. Sedan förstod vi. Då brast allting för mig. En månad av ren ångest släppte.
John berättar att han storgrät. Känslorna bara vällde fram.
– Det var en blandning av allt...glädje, lättnad, upprymdhet. Allt möjligt.
Brynäs hade klarat av det.
Resan hem gick lätt som en plätt.
– Jag körde och Rasmus plöjde igenom allt om matchen. Det var en skön känsla. Men det har hänt att det nästan har varit knäpptyst i bilen hela vägen hem när Brynäs förlorat.
Att vara sambo till den helfrälste supportern kan kanske te sig en aning jobbigt mellan varven. Veronica är van.
– John var tydlig att berätta om sitt stora hockeyintresse när vi började träffas. Det funkar bra. Och jag har också blivit en Brynässupporter.
I snitt ser han Gävlelaget spela live mellan 10-30 per säsong, både borta och hemma. Rekordåret 2017 var det betydligt mer än så...
– Att jag fick behålla min sambo då är ett mirakel. Jag åkte som en galning mellan matcherna, inte minst i slutspelet. Jag var på plats i 53 matcher som Brynäs spelade den säsongen. Det låter som jag är världens mest egoistiska person, men jag kan bara inte släppa det. Jag önskar att jag bara kunde slå på text-tv:n efter en match och konstatera att de vann eller förlorade, som många andra gör. För mig går det bara inte...
Var kommer det här enorma intresset ifrån?
– Min pappa (Nils-Erik "Nicke" Karlsson). Han var lika galet intresserad som jag.
Med pliriga ögon och ett leende på mungiporna berättar John sedan historien från när han gick i första eller andra klass i Bäckskolan i Kisa.
– Ja...haha. Mitt under en lektion öppnades dörren till klassrummet. Där stod farsan. Fröken och alla de andra barnen undrade vad som stod på. Han sa till mig att jag skulle följa med honom, utan att förklara vad det gällde. Innan vi kom till bilen sa han att vi skulle åka till Tranås direkt och titta på en hockeyträning som började klockan 11. Brynäs var där.
John berättar också om en av hans pappas sista önskningar när han var i livet.
– Han sa att han inte ville ha några blommor, utan att de skulle skänka pengar till Brynäs IF istället. Det kom in 60 000 kronor.
I Kisa visste de flesta om familjens minst sagt varma känslor för den klassiska Gävleklubben.
– När Brynäs vann sina matcher brukade vi hissa flaggan med Brynäsvimpel.
Där satt den. Brynäs lyckades vinna den femte matchen mot HV71 och säkrade därmed fortsatt spel i SHL.
Vardagslivet planeras i mångt och mycket kring när Brynäs spelar sina matcher.
– Att åka och storhandla nånstans är omöjligt om de spelar samma dag. Då får vi ta det en annan gång, säger John och får en instämmande nick av sin sambo.
– De får faan inte kvala en gång till. Det orkar jag inte med. Förhoppningsvis kan de få ordning på det. Det behöver rensas upp i organisationen. Det verkar inte spela någon roll vilken tränartyp vi har. Det känns som att vi har testat allt från lugna till tuffa tränare. Det är inte där problemet ligger.
Nu kan John ändå känna en viss sinnesfrid. Säsongen är över. Allt gick bra. Hur pass Brynäsifierade barnen blir återstår att se. Vem vet. Kanske att de plötsligt någon dag i framtiden får se farsan oanmäld rycka upp dörren till klassrummet mitt under en lektion och utan förklaring be dem att följa med honom... då kan det vara något på gång rörande en klubb i svart, vitt och gult.