KRÖNIKA: Dags att börja njuta av vackert försvarsspel

Vimmerbys facit under ordinarie tid och med lika många spelare på isen som motståndarna imponerar: 14 insläppta mål på 13 matcher hittills i HockeyEttan. I snitt ett mål per match, med andra ord.

I segermatchen mot Mörrum i går kväll såg det ut ungefär som vanligt i de bakre leden. Oftast enkelt och ordnat samt en säker utpost längst bak i Marcus Evertsson (tredje matchen i rad han fick äran att vakta kassen).
VH:s försvarsspel andas klass. Och då syftar jag inte på de enskilda försvarsspelarna, utan på försvarsspelet över hela isen och av alla spelarna. Jim Nordh täckte skott, Joonas Koskinen backcheckade och Robin Kokkonen var så där galet jobbig som bara han och möjligtvis Andreas Rundgren kan vara. Och det var viljeinsatser som verkligen behövdes denna kväll.

n Vimmerby beskylls emellanåt för att vara tråkigt och leva på sina motståndares misstag. Må så vara, men vem vinner matcher på att spela snyggt offensivt? Speciellt inte när man kan göra det ännu vackrare i defensiven.
Men med all rätta suckades det en hel del bland de drygt 700 på läktarna i går. För förutom, hjärta, vilja, tidigare nämnda försvarsspel och tre poäng, så fanns det en hel del att fundera på.

Spelmässigt var det här en av Vimmerbys sämre insatser för säsongen. Visserligen är laxarna från Blekinge ett lurigt lag och klart bättre än vad deras bottenplacering i tabellen skvallrar om, men mer än så här kan hemmapubliken kräva av sitt lag. Dock är det inte ologiskt att det kommer spelmässiga dippar emellanåt. Att väga upp mentala urladdningar som matchen senast mot KRIF innebar kräver något alldeles extra. Årets upplaga av Vimmerby Hockey har också en säregen styrka att reda ut matcherna även när inte spelet stämmer. På något sätt har man lärt sig att vinna.

Att en sargstuds skulle avgöra matchen kändes helt självklart. Likaså att pucken skulle dimpa ner framför Joonas Koskinen, som med öppet mål kunde sätta 3-2. När jag går igenom anteckningsblocket efter matchen visar det sig vara fullt med klyschor. Från de nedplitade kråkorna i den tredje perioden kan jag bland annat tyda att "matchen kan sluta hur som helst" och att "VH har medstuds". Dock finns det en klyscha som VH har bevisat är helt felaktig. För anfall är nämligen inte bästa försvar. Här gäller tvärtom. Och det verkar ju räcka ganska långt.