Vimmerby Hockeys A-lagsverksamhet står i ett vägskäl. Vad vill man vara, vart ska man, vilka mål och visioner bör uppfyllas och vad får det kosta? Det bekymmersamma är att klubben inte vet det än. Åtminstone är svaren på dessa frågor inte kommunicerade, enligt folk i organisationen.
Arbetet med att bygga nästa års lag borde varit igång, men kan så klart inte inledas innan budget och målsättning är spikade.

För medan andra klubbar på samma nivå som bäst håller på att förlänga med sina spelare och för diskussioner med eventuella nyförvärv, menar de som ansvarar för detta i VH att de inte känner till klubbens sportsliga målsättningar eller om man har en halv eller sex miljoner kronor i spelarbudget. 
Ska Vimmerby sikta mot HockeyAllsvenskan? Eller är det så att man på sikt ska nöja sig med att vara ett bra division två-lag? Ligger det önskvärda någonstans mittemellan dessa ytterligheter eller är klubbens mål och visioner kopplade till något helt annat än det rent sportsliga?

Sportchefen Daniel Stolt har sagt att han är ytterst tveksam till en fortsättning efter den här säsongen (som om vi använder oss av det värsta scenariot är slut redan om tre veckor). En tung förlust i så fall – både sett till kompetens, driv, kontaktnät och klubbhjärta. Men vem kan klandra honom?
Om man ska hålla till på den sportsligt höga nivå där Vimmerby Hockey befinner sig (ett av landets kanske 35-40 bästa hockeylag) är det omöjligt att ha en sportchef som jobbar på ideell basis. Det går helt enkelt inte över en längre tid.

Som sportchef på elitnivå (som det numer faktiskt handlar om för Vimmerby Hockeys del, även om många inte vill se det så) ska du vara här och nu, alltid tillgänglig och alltid påkopplad – oavsett om det är under ditt ordinarie jobbs arbetstider eller om det är mitt i natten då agenter på andra sidan Atlanten tycker att det är den bästa tiden att höra av sig.
Du ska vara påläst, uppdaterad och genuint insatt. Du ska förhandla, bygga nätverk, sitta i osannolikt många möten – du jagas av media, jagas av agenter, jagas av spelare, jagas av styrelsen, jagas av kanslipersonalen – och framför allt jagas du av din familj.

Till råga på allt förväntar sig din ordinarie arbetsgivare att du ska sköta ditt ”vanliga” jobb mellan klockan 08 och 17 utan hockeyavbrott – och för att toppa allt ska du också försöka ha nån form av liv vid sidan av.
Pusslet är sannerligen inte lätt när vi snackar om minst 1000 ideella timmar per år. Och då räcker den tiden ändå bara till för att hålla näsan över vattenytan och släcka de mest akuta bränderna.

Ja, jag vet att det formligen kryllar av  ovärderliga ideella krafter inom föreningen, som sliter hund. Och ingen insats är mindre viktig eller mer värd än den andra. Sponsorgruppen, de som fixar matcharrangemangen, supporterklubben Offside, Familjepucken, ungdomsgruppen, marknadsgruppen, sportgruppen, praktiska gruppen, ekonomifolket – alla är fullständigt oumbärliga.

Men det finns ändå inte en enda roll som är så central, utsatt, tidskrävande och avgörande för hela föreningen som sportchefens. Utan konstant tillgänglighet inget slagkraftigt lag och därmed ingen verksamhet.
På den här nivån alltså...

Inom Vimmerby Hockey har det under en längre tid förts diskussioner om att anställa någon form av kombinerad sport-/klubb-/marknadschef. Ta upp den tråden igen. Rätt person kan vara självförsörjande flera gånger om och hon/han kommer framför allt utgöra en fantastisk tillgång för klubbens övriga organisation. Om man vill fortsätta med den sportsliga satsningen, vill säga.

Det är lätt att landa i en debatt om varför någon ska ha betalt för att jobba med VH, medan andra ska jobba ideellt. Jag väljer att inte resonera så, utan tror att detta istället är en förutsättning för framtida utveckling på föreningens alla plan.

Kort sagt: Idag bedriver Vimmerby Hockey en sportslig verksamhet som man inte har organisationen för. Nu är det dags att välja väg! Jag säger inte att det ena eller det andra är fel eller rätt. Men det är dags att bestämma sig. Dags att låta skräddarsy kostymen så den sitter som en smäck – vare sig kroppen är stor eller liten.

Till sist:
Lindlöven borta i dag. Sjuan mot åttan. Snacka om sexpoängsmatch.

Bra VH-insats senast, men Troja är ruskigt bra med HockeyEttan-mått mätt. Påminner lite om Västervik från i fjol – en röd maskin med kvalitet rakt över fyra linor och som känns lite bättre än alla andra lag.

Man ska inte jämföra med Linus Lundin från i fjol, för en sådan målvakt är ett undantag på den här nivån. Men Viktor Kokman börjar se ut som den där killen som kan spika igen fullständigt och på egen hand vinna matcher åt Vimmerby Hockey. Kul också att höra att han hyllar den konkurrens han får av nye Oscar Fröberg.

Det rapporteras om rejäla problem hos morgondagens motståndare. SHL-meriterade lagkaptenen Patrik Näslund bröt nyligen sitt kontrakt och lämnar Lindlöven. Dessutom dras man med en hel del skadebesvär. Forwardsduon Albin Gunnarsson och Felix Zetterberg, har sannolikt spelat färdigt för säsongen. Saknas gör också klassbacken Filip Bergmark.

Till allra sist: Varför sänker man ljudet på bilstereon när man har kört fel eller vilse?