Jag har upplevt många av mina fina finaste idrottsstunder på den isen (fem mål från Åhmans klubba mot Nässjö i U16) och på den läktaren (VIK mot Troja i PO3). Först som idoliserande yngling, sen som ifrågasättande och obstinat tonåring och nu som relativt nykläckt och nyhetens behag-rusig sportreporter.
Oavsett i vilken tappning jag varit där har jag alltid strävat efter att känna av stämningen. Ta in omvärlden. Vad händer runt omkring isen? I båset? Genom åren – mina första minnesbilder är från 1997 – har jag blivit ganska bra på att lära känna Västervikspubliken och ett av mina bästa attribut när det gäller ishockey är att känna igen pulsen, matchbilden, det som brukar kallas för momentum.
Momentum är ingenting som byggs upp enkom av långa anfall, snabba spelvändningar och en kanonad av avslut mot målvakten. Matchens momentum påverkas i allra högsta grad av åskådarna. En klack med öga för spelet kan definitivt göra skillnad. Där har – den kräsna – genomsnittlige PTH-besökaren blivit bättre (med framgången?).
Ladan är som gjord för taktfasta, unisona och stegrande ramsor. Kom ihåg det när ni nu återigen svänger in på den gropiga parkeringen, går lämmeltåg från Torino med tre Holba under bältet eller placerar dig på sittplats med läxtarexpertögonen på. Och framför allt: uppskatta den serie som nu börjar.
Det är kontrasternas serie. Sovande dinosaurier blandas med uppstickare som inget hellre vill än att sätta nykomlingskäppar i uppflyttningshjulen.Vi har pampiga arenor, Folkets Lag, mäktiga Gnaget, ett IK Oskarshamn man aldrig vet var man har, Alex Pettersson är tillbaka, Waltins SSK, en Norrlandsrotad Fredric Andersson – och Västerviks IK är med och bråkar.
Det är inte ens ett dagisbarn sedan motståndarna hette Forshaga och Grästorp. Och som vi lärt känna Sveriges näst högsta serie går ingen säker. Det är ingen omöjlighet att laget rasar ur – men de kan lika gärna sluta sexa. Jag tänker – objektivt och sympatifritt – njuta av att se ishockey på hög nivå i mitt andra vardagsrum.