Alexander Khanenko skriver svaren på frågorna i en app. Tekniken underlättar mycket i vardagen när han bara kan några få ord på svenska och engelska.
Vi träffar honom och hans landsman Alexander Khanenko i ishallen, någon timme innan avresan till Alvesta för ny match i J20-serien med Vimmerby. 18-åringarna tycks ha funnit sig väl tillrätta i hallen, i staden och med lagkompisarna.
Det är en helt ny tillvaro för dem. Något helt annat från krigets fasor och oron som präglar vardagen i Ukraina. För oss som bor i tryggheten i Sverige kan det vara svårt att greppa och sätta sig in i verkligheten som de och så många andra upplever i det krigshärjade landet.
Vid en första anblick är det inget som skiljer dem från andra svenska ungdomar i samma ålder. De nickar lätt när vi träffas och bjuder på varsitt leende. Vi slår oss ner på varsin stol, men det här är ingen vanlig intervju, ur flera aspekter. Vi kommunicerar via en översättningsapp, då Ilya och Alexander bara kan några ytterst få ord och fraser på svenska och engelska.
Hur kom ni till Vimmerby och varför just Vimmerby?
– Via en agent fick jag kontakt med Vimmerby Hockey och fick ett bra erbjudande från klubben, säger Ilya och berättar att han vid tillfället när han lämnade Ukraina inte var 18 år fyllda och kunde ta bussen.
Alexanders resa hit var en annan:
– Samma dag som kriget bröt ut så lämnade jag, min mamma, pappa, farmor och syster Ukraina och Odessa. Via Polen kom vi till Norge. Genom en agent kom jag sedan till Vimmerby. För oss var det självklart att fly från Ukraina. Det var otäckt när raketer flög bara ett par kilometer från oss och flyglarmet ljöd. Nu är pappa ensam kvar i Odessa av oss, men min mamma åker dit en gång i månaden och hälsar på.
Det märks tydligt att de är tacksamma och glada över att vara här.
– Alla människor är snälla. Tränarna och våra lagkamrater har tagit emot oss så bra. De hjälper oss med allt, svarar de.
Viggo Lindersson, Leo Andersson och Liam Kostenius är tre av lagkamraterna i VH-laget.
– Det är två bra och trevliga killar. De är också duktiga hockeyspelare och enkla att spela med, menar Liam och får medhåll av de andra.
Hur kommunicerar ni med varandra?
– Det kan vara lite svårt, då de bara kan några få svenska ord. Men de förstår hur vi vill spela när tränarna har genomgång på taktiktavlan.
Alla tre säger vidare att de blivit mer medvetna om vad som händer och pågår i Ukraina sedan Ilya och Alexander anlänt till VH. Hockeyn skiljer sig en del från den de är vana vid från sitt hemland.
– Hockeyn i Sverige är mycket snabbare än i Ukraina – och i alla avseenden bättre, säger Alexander.
– Den stora skillnaden är att hockeyn är snabbare och det sätts en helt annan press på motståndarna, speciellt när jag tittar på A-lagets matcher, tycker Ilya.
Han har faktiskt erfarenhet av att spela i VM!
– Ja, jag var med i det ukrainska laget för ungdomar under 18 år. Vi spelade VM i Italien, kom tvåa då och blev uppflyttade till andradivisionen.
Nu gör han en massa poäng som spelskicklig forward i Vimmerbys J20-lag. I ett större perspektiv är förstås inte hockeyn viktig med tanke på allt som händer i Ukraina, men för Ilya och Alexander kan idrotten vara ett sätt att tänka på annat och för en stund koppla bort oron de känner för krigets fasor.
För Ilya är det högst påtagligt. Han är uppväxt i Donetsk, som varit under rysk kontroll i många år.
– Allt började 2014, då kom de första explosionerna. Samma år åkte mitt lag till en annan stad och jag följde med. Min familj bodde sedan i Mariupol, som efter att kriget bröt ut blev en av de svåraste platserna att bo på i Ukraina.
Ilya Kriklya har funnit tryggheten i Vimmerby, men oroas ständigt över familj och vänner som är kvar i Ukraina.
Både han och Alexander svarar på frågorna, som översätts på deras språk, med inlevelse och mycket energi. När frågan ställs om hur de upplever kriget så tar det en liten stund för Ilya att hitta orden till en början. Ni förstår snart varför.
– Det finns en rädsla för nära och kära som stannat kvar. Och jag skäms lite för att jag är trygg här i Sverige och Vimmerby och de är ständigt i fara.
Han fortsätter:
– Min mamma lyckades lämna Mariupol. 80 procent av staden har blivit förstörd och massor av civila människor har dött på grund av kriget där. Nu är hon i en by med mormor och i säkerhet. Och min bror är i Kiev. Det är också mer eller mindre säkert där, men det kommer ofta raketattacker.
Däremot vet inte Ilya hur det är med hans pappa:
– Min pappa är militär och han var i Mariupol efter att ha försvarat staden som var fullständigt omringad i 80 dagar. Då fick de en order om att kapitulera för att rädda sina liv. För tillfället är han i fångenskap och jag vet inte hur det är. Vi har inte haft någon kontakt med honom på mer än 140 dagar, säger han och fortsätter:
– Ibland kan det vara svårt att koncentrera sig på ishockeyn. Jag läser hela tiden nyheter om vad som händer. Jag vill träffa min pappa så snart som möjligt.
Alexander Khanenko lämnade Ukraina samma dag som kriget bröt ut.
Alexander berättar att han håller kontakt med sin familj nästan varje dag och att det på så vis blir lättare för honom att klara av vardagen.
Vad saknar ni mest från Ukraina?
– Alla mina lagkompisar och vänner, säger Alexander.
– Jag saknar verkligen atmosfären i Ukraina i allmänhet och saknar också min mammas mat väldigt mycket. Av någon anledning påminner ändå Sverige lite om Ukraina, vilket gör det lite lättare, säger Ilya och tillägger att alla hans tidigare medspelare i Ukraina förutom en, numera bor i andra länder runt om i Europa.
Själv hamnade han i Vimmerby. Tisdagskvällen tillbringade han och Alexander några timmar i ishallen i Alvesta. Långt borta från krigets verklighet i deras hemland.