Och förstå mig rätt: "Don´t hate the player, hate the game".
Det här är ingen kritik mot vare sig Pelle Johansson eller någon annan sportchef som verkar i branschen. Jag menar heller inte något illa mot spelaren Simon Lindblom som förstärker laget, eller Alexander Fredriksson (snart kommer han representera sin fjärde klubb denna säsong) som går i motsatt riktning. Det kanske är en perfekt lösning.
De är bara brickor i spelet som, faktiskt, skämmer ut ishockeyn. Jag som mestadels i mitt liv följt en annan stor idrott, fotboll, kan i alla fall känna så stundtals.
Visserligen finns det begränsningar för hur många lån en sportchef kan göra på en säsong. Men det där kan rundas på olika sätt, exempelvis genom dubbelregistering av spelare, som var fallet med Ville Svensson, Växjö-spelaren som nyss förstärkte VH.
Att det kan få fortsätta såhär, år efter år, med spelare som hux flux kan lånas in eller lånas ut till random klubb – flera gånger per säsong dessutom. Det gör bara ont i mig.
Det är som upplagt för att skapa legoknektar, som enbart ger sig ut på isen i jakt på att visa upp sig för nästa klubb, som kanske ringer redan dagen efter.
Som supporter skulle jag vilja ha ett helt lag på isen som står upp för klubbemblemet och tröjans färger i vått och torrt. Period för period. Match för match. Säsong för säsong.
Istället har vi killar, ofta unga, som rör sig runt på isen som marionettdockor i händerna av agenterna som vill göra vinst på dem och sportcheferna som vill uppnå kortsiktiga resultat.
Ena dagen rinken i Mora, andra Ljungby, tredje Västervik. Eller blir det Vimmerby? Tingsryd? Borås? Ni fattar.
Är det ishockeyn vi vill ha?
Hockeyettans transferfönster stängde igår (fredag) och SHL och Hockeyallsvenskans gör detsamma 15 februari. Så lyckligtvis är det snart slut på galenskapen. Men mycket lär nog kunna hända på dessa veckor också.
Jag har ett förslag: Kopiera fotbollens upplägg. Rakt av.
Med tanke på att hockeysäsongen i Sverige spelas höst-vår, som den internationella fotbollen, är det ditåt makthavarna inom svensk ishockey bör vända blicken.
Två transferfönster:
Ett under sommaren/början av hösten, förslagsvis 1 juni till 30 september.
Ett under vintern, förslagsvis under januari månad.
På det sättet kan sportcheferna i vårt avlånga land få gott om tid på sig att forma sin trupp inför premiärerna i september. Dessutom finns det chans att lappa, laga, förstärka och förändra inför slutspurten på våren.
Men om det uppstår skador däremellan som gör att lagen inte kan ställa upp med fyra femmor? Synd, då hade ni uppenbarligen inte tillräckligt bred trupp för att hantera det.
Men om någon inte får tillräckligt med speltid och vill röra på sig? Ja... Kämpa och ge allt för att återta din plats i laget. Eller bida din tid. För i januari har du tillfälle att pipa iväg igen.
Det här skulle också tvinga många klubbar att förbättra sina ungdomsverksamheter. För ifall skador uppstår mellan fönstren skulle det naturliga bli att "täppa luckan" med egna produkter (vilket förmodligen skulle uppskattas av supportrarna) och så slipper någon stackars Lindlöven-spelare ta sitt pick och pack för att släcka bränder i ett par matcher.
Jag kanske är helt fel ute. Detta kanske är hockeyn många vill ha?
Att det sportsliga bygget ska vara ett konstant pågående projekt, ända fram till att det nalkas vår. Att det är bra att spelare kan jobba sig upp i näringskedjan, flera gånger per säsong. Det kanske rentav ger ännu mer motiverade spelare.
För mig blir det, som ni nu förstår, fel på många sätt.
Kortsiktiga resultat och effekter premieras över långsiktiga och hållbara projekt, som jag tror skulle gynna samtliga parter.
Nu stänger jag ned datorn för en stund och tar en paus från cirkusen.
Om några timmar kan det vara dags igen.