Kravbilden på detta VH är ganska hög. Det blir så när laget skämt bort sina supportrar med framgångar sen klubben tog steget upp i Hockeyettan för första gången. Avancemang till Allettan har varit ett faktum varenda säsong, förutom den förra då. Nu är Vimmerby Hockey där igen. 

Efter en förhållandevis trevande inledning har VH växlat upp. Lagmaskinen är igång. 

Poängen trillar in på kontot – målen likaså. 

Mot Troja/Ljungby, grundserievinnaren, var det påtagligt vad självförtroende kan betyda. Vimmerby spelade med en stor portion pondus, anfört av aftonens backgiganter Oskar Carlsson och Christian Lindberg. De for fram närmast majestätiskt när de tog in pucken i offensiv zon, gång på gång. 

Det fanns en självklarhet i deras agerande – och inte bara från dem. 

Bjässen Josh Brittain satte ettan, hans landsman Todd Winder tvåan. Troja hade inget att sätta emot, tills slutsekunderna av den första perioden då Oscar Öhman satte en elak sargretur i nät. Det var nog som att få en smocka i mellangärdet för VH-spelarna i det läget. 

Om det påverkade dem? Inte nämnvärt. Mittperioden var lika bra från Vimmerbys sida. 

VH var bättre än det favorittippade Ljungbylaget på i princip varenda punkt. 

Ändå blev det en rysare till slut – som vanligt. Sista tio fick Vimmerby freda sig med alla inneboende krafter mot ett desperat hemmalag. Det gick vägen den här gången också. 

Vi ska inte skena iväg i tankarna för långt, det blir lätt så ibland. Men känslan är ändå att det börjar likna vårsäsong a´la 2020. Då liksom nu lyste Vimmerby av ett till synes starkt självförtroende. 

Hur långt det kan räcka nu vet vi inte, men VH verkar alla fall vara på helt rätt spår. 

Det såg vi igen, mot Troja.