Västerviks IK:s nye tränare Roger Forsberg har landat i stan och han checkade inte av någon av dessa boxar på listan. Tvärtom. I över en timma – som flög förbi – satt vi ner och pratade om hans, alltjämt brinnande, tränardrömmar, varför man kan sticka ut hakan och inte göra det på samma gång, om hur han som spelare nobbade ett treårskontrakt med Björklöven och om rädslan för att fastna hemma. Bland annat.
Han har varit i Västervik i drygt ett dygn. Ett Västervik och en hockeyklubb han valde trots flera högklassiga anbud på bordet.
– Jag var väldigt nära att hoppa på ett jobb i tyska DEL, men det sprack av olika anledningar. Sedan hade jag en del andra förfrågningar, bland annat några anbud från Norge, men det kände jag att jag redan har gjort, och ett treårskontrakt från Östersund, som fortfarande siktar på att ta sig upp i Allsvenskan.
Det låter ju annars som en fin utmaning. Eller går det kanske inte att bli profet i sin egen hemstad?
– Jag är 52 år nu. Jag kände att om jag hoppar på det, och flyttar hem, så tar jag mig inte därifrån igen. Då är det slut sen. Istället valde jag att köra några år till. Jag drömmer fortfarande om att på allvar få testa vingarna i SHL. Man tävlar ju själv också.
Roger Forsberg har varit uppe och nosat på SHL. Efter fyra år i Norge och Sparta Sarpsborg hamnade han i HV71, som assisterande tränare till barndomsvännen och tidigare NHL-spelaren Ulf Dahlén.
– Det var häftigt att få stå i ett SHL-bås tillsammans med ”Uffe”, det måste jag erkänna.
I december 2013 fick Dahlén lämna HV-båset. In kom istället Torgny Bendelin som i sin tur valde att lyfta upp J20-tränaren Anders Ohlsson som sin högra hand. Ingen plats kvar för Roger Forsberg, således.
– I HV71 var det upp och ner. Först en tråkig tid när Uffe fick gå, och när det hände kände vi att vi redan hade vänt skutan. Vi hade fått in tunga pjäser som Erik Christensen och Anssi Salmela. Istället fick jag ta över som J20-tränare och fick vara med på en jäkla häftig resa som avslutades med att vi vann JSM-guld den säsongen.
Från Jönköping gick sedan flyttlasset till Medelpad och Timrå. Ett Timrå som efter degraderingen till Hockeyallsvenskan genomgick ett tungt ekonomiskt stålbad.
En konsekvens av det stålbadet blev att man fick satsa mycket och rejält på de egna talangerna.
– Första året jag var i Timrå hade vi yngst trupp i serien, och de två efterföljande åren ett av de yngsta. Det var en modell som passade Timrå i det skede man var då. Och det är klart att det är kul när det går bra för de unga spelarna man ger chansen.
Han syftar främst på trion Jens Lööke, Elias Pettersson och Jonathan Dahlén, som flög fram över de allsvenska isarna den gångna säsongen.
– Dahlén älskar verkligen att göra mål. Det är hans stora styrka. Det finns egentligen inget tak för hur bra han kan bli.
Vem är den störste talangen du tränat?
– Oj, det är många. William Karlsson var otroligt bra när jag var i HV. Andreas Borgman såg vi tidigt under hans tid i Timrå att han kunde bli bra, och Kevin Fiala kom upp när jag var i HV också. Det är svårt att jämföra men om jag måste ta någon säger jag William Karlsson.
Tränargärningen för Forsberg började för 20 år sedan. Jag ber Roger berätta om sin utveckling under dessa år.
– När man tänker tillbaka på hur man tränade ett ishockeylag för 20 år sedan så skäms man nästan. Det är i alla fall den känslan jag får. Sporten och hur man jobbar har gått framåt så extremt mycket. Jag har haft turen att få vara i relativt stora klubbar, och framför allt fått jobba med kunniga människor så jag tror att jag både förändrats och utvecklats mycket under alla år.
Du har inte ringt några Timråspelare och försökt locka dem till VIK?
– De verkar vara lite hemmakära där, säger Forsberg och skrattar.
Efter tre år i Timrå väntar nu nästa uppdrag: etablera Västerviks IK i Hockeyallsvenskan.
– Det kanske låter konstigt att prata om att man ska etablera sig när man blev trea ifjol, men det är fortfarande det som gäller. Man måste vara ödmjuk. Samtidigt är det inget som säger att vi inte kan bli trea igen. Det är stenhårt jobb bakom varje poäng.
– Allsvenskan är en serie där man slåss om att bli bland de åtta främsta, som innebär playoffspel. Det är en rimlig målsättning för oss, att kriga för att komma topp åtta. Vår ambitionsnivå i träning och förberedelser måste ligga där.
Hur är du som ledare och tränare?
– Engagerad. Jag gillar att driva på och pusha spelarna för att bli bättre, utan att för den delen klampa in för mycket på spelarna. När vi tränar, tränar vi, kan man säga.
Och däremellan?
– Det måste vara ett varmt klimat. Och indelat i olika faser. Som sagt, i samband med träning och match är det fullt fokus på det som gäller och det måste få vara lite hårda ord i periodpauserna och dylikt. Men när matchen eller träningen är slut handlar det om att alla ska må så bra som möjligt, då ska vi ta hand om varandra.
Hur var du som spelare?
– Ganska irrationell. Jag hade en bra skridskoåkning, skapade mycket chanser men hade lite för klent skott. Jag behövde många chanser för att göra mål. Största delen av min karriär spelade jag i gamla division ett, dåvarande näst högsta serien. Jag var en sväng i Björklöven, då var vi uppe i Elitserien ett år. När jag flyttade ur min lägenhet i Umeå så var det sista jag tog ut från lägenheten ett treårskontrakt med Björklöven, där det enda som fattades var min signatur. Jag skrev aldrig på.
Varför inte?
– Vi hade blivit föräldrar strax innan, och hade ett till påväg. Det var främst av familjeskäl jag inte skrev på.
Hockeyn en stor del
Roger är pappa till tre barn. Andreas är äldst och idag bosatt i Jönköping. Hans hockeykarriär nådde division ett-nivå innan en satsning på det civila tog över. Mellanbarnet är dottern Johanna, som inte spelat själv, men är tillsammans, och har barn, med en hockeyspelare.
Yngst är Christoffer, som via spel i Färjestads juniororganisation nu etablerat sig i SHL med Malmö.
– Hockeyn är en stor del av vårt liv, såklart, och har alltid varit det. Men eftersom vi bor på olika platser värderar vi familjelivet högt när vi väl är tillsammans. Annars försöker jag fiska mycket, och hålla igång med olika typer av träning.
Tillbaka till ishockeyn. Du pratade tidigare om en modell som passade Timrå. Vilken modell passar VIK anno 2017/18?
– Det är lite svårt att säga i dagsläget eftersom truppen inte är spikad. Den skillnaden jag kan peka på direkt är att här är det en del äldre spelare, med familjer. Det fanns inte i Timrå. Sedan är det en mindre klubb, där man måste anpassa sig lite då vissa spelare jobbar på dagarna. Men mina intryck av föreningen såhär långt är att det är en väldigt familjär sådan, det känns spännande och roligt att vara här. Att vara allsvensk tränare är ett mycket bra jobb, avslutar Forsberg.