Hampus Sylvegård är redo för nästa steg i karriären. Det blir en roll som assisterande tränare för Nybro.
Det har blivit några vändor till cafeterian under de här två åren.
Den här fredagen blev den sista då vi tog ett hockeysnack, i alla fall för den här gången.
På bordet: En räkmacka, en kopp kaffe och en läsk.
Frågan är bara var vi börjar?
Varför inte med att det varit en omtumlande och ytterst framgångsrik tid i Vimmerby Hockey för Hampus Sylvegård. Minst sagt.
Allt från när han anlände till klubben och staden som ett tämligen oskrivet kort, tills nu när han lämnar som en tränare som gjort något historiskt, något stort som för alltid kommer leva kvar.
– Jag har trivts enormt bra, med allt, säger han en stund in i vårt samtal.
Hampus pratar med kärlek och värme om teamet kring laget, spelartruppen, kansliet, fansen och alla människor han träffat under de här två säsongerna. Han lyfter också fram mixen av den familjära miljön i klubben och den givna kravbild som funnits på att prestera hockeymässigt.
Allt han upplevt kulminerade i en galen glädjeexplosion i lördags. 20 april 2024. Det har i skrivande stund gått nästan en vecka sedan den där dagen, den där osannolika matchen och den där magiska kvällen inträffade. Dagen då både han och laget för alltid skrev in sig i historieböckerna och blev ett allsvenskt lag. Mot de allra flesta odds, mot vad de flesta trott.
Att det här skulle hända under Sylvegårds ledning var det annars kanske inte så mycket som tydde på efter den tuffa start som han faktiskt fick på sitt tränaruppdrag i klubben. Ni kanske minns hur det var? Då han inledde sin karriär i VH med att efter premiärsegern mot Tyringe, förlora de nästföljande nio (!) matcherna i grundserien.
Hur kände du egentligen då?
– Det är klart att det var jobbigt och man tvivlade på sig själv och funderade en hel del. Man tänkte "Är jag verkligen rätt tränare att leda det här laget?".
Tålamod visade sig vara ett ledord, både för honom, sportchefen, styrelsen – och såklart för spelarna.
Alla köpte hans idé om hur han ville spela hockey.
När kände du att det vände?
– Eh, jag vet faktiskt inte. Det var inte så att allting bara lossnade, utan jag fick ganska mycket input från olika håll att vi spelade bra även när vi förlorade, men att vi inte fick med oss resultaten. Men visst...det mesta klickade när vi spelade i vårserien. Det kan jag känna.
Jo. VH förvandlades till en ruskigt effektiv segermaskin och vann 15 av 18 matcher.
Sen kom slutspelet – och det jobbiga uttåget mot Nybro i det sista steget innan kvalserien. Just det, samma Nybro som han alltså nu ska representera de närmaste tre åren enligt kontraktet.
Hur som helst. På något sätt hade det mesta fallit på plats. Processen hade avsedd effekt och idéerna om hur Sylvegård ville spela hockey anammades och införlivades fullt ut bland spelarna.
Grunden var lagd. Nu skulle allt förädlas säsong två.
Som det förädlades.
– Jag kände att kunde vi bara förbättra vissa detaljer, varför skulle inte vi kunna nå en kvalserie? Jag tycker att vi gjorde en helt okej grundserie (fyra). Allettan var sedan fantastiskt bra och sen tog vi tre raka mot Troja i slutspelet.
VH var för första gången klart för kvalserien.
Vad kände du då?
– Att jag var otroligt stolt över killarna och vad vi lyckats prestera. Klart att vi var nöjda, samtidigt hade vi samma känsla där. Att vi kunde göra något mera.
Så kom premiären. Så kom plattmatchen borta mot Piteå. 1–7 i baken.
– Det var tungt och man började tvivla en aning. Det var inte så här vi brukade spela.
Bara några dagar senare visade VH sitt rätta jag igen. De studsade tillbaka mot Hudiksvall. På något sätt var det här symptomatiskt för laget, alltså förmågan att snabbt skaka av sig en motgång och kvickt som attan prestera på topp på nytt.
Som efter 3–6 borta mot Halmstad halvvägs in i kvalserien.
– Jag tror att vi låg näst sist i tabellen då och vi visste att vi behövde vinna varenda match som var kvar.
Jo, ja. Så blev det. Ni vet hur det gick till. Från straffdramatiken mot Piteå, vändningen mot Hudiksvall, hur "spöket" Kristianstad städades av, till det fullkomligt osannolika slutet i Väsby och själva avgörandet mot Halmstad. Den sista matchen.
Självklart var det en extra anspänning, även för tränare Sylvegård.
– Normalt sett brukar jag ta en powernap innan matcherna, men den här gången kunde jag inte sova. Jag tänkte för mycket, haha.
Sedan skiner Hampus upp med hela ansiktet när han berättar om känslan när han förstod att det skulle gå vägen. När allting gick in i medvetandet. Att Vimmerby Hockey faktiskt skulle vinna kvalserien och nå Allsvenskan.
Halmstad blev aldrig något hot. 8–1. Saken var klar.
Hampus Sylvegård
– Jag bara njöt och gick omkring och kramade spelarna i båset de sista minuterna av matchen. Det var en helt fantastisk känsla och det är något som jag alltid kommer att bära med mig och minnas, säger han med ett stort leende.
Glädjen var total. Hans telefon svämmade över av SMS från människor som ville gratulera honom och laget för framgången.
– Jag hade över tresiffrigt med SMS. Det tog ett tag innan jag hann läsa ifatt, haha.
Var det något speciellt meddelande du gladdes extra åt?
– Nja, alla var bra, men det är klart att de från mina nära och kära värmde mest.
Vem ringde du först efter att allt var klart?
– Vem var det? Jag tror att det var min flickvän eller pappa eller mamma.
Trots att den senaste veckan varit omtumlande har det till viss del hunnit sjunka in vad VH och också han själv faktiskt åstadkommit.
Det förändrar ändå inte det faktum att Hampus Sylvegård, succétränaren, inte kommer att vara kvar i Vimmerby Hockey.
I höst börjar han en ny resa, i Nybro. Uppgifterna som sipprade ut i början av mars att han skulle bli assisterande tränare där visade sig stämma.
– Det är klart att det har varit några tuffa dagar, med många tankar och väldigt känslosamt. Det hade varit otroligt roligt att fortsätta i Vimmerby och bygga vidare, men någonstans var jag tvungen att göra ett val. Det som framför allt lockar mig är att få jobba tillsammans med en av Sveriges bästa tränare (Tommy Samuelsson). Jag har mycket att lära och utveckla som tränare.
Nu finns inget kvar av räkmackan, kaffet eller läsken.
Inte heller uppdraget som tränare i VH.
Det må vara över nu...men kvar finns något som ingen någonsin kan ta ifrån vare sig honom eller laget. Det som de tillsammans lyckades med. Den historiska bedriften – att ta klubben till Allsvenskan.