Den utmärkande breda västgötadialekten är lika tydlig som när han basade för Vimmerby Hockey under tre framgångsrika säsonger. Den går aldrig ur ränderrna. Den medryckande energin och den raka, ärliga framtoningen likaså. Smock, paff, bang. Det är inget inlindade, utan Spaak säger vad han tycker och känner. Kalla det gärna befriande.
Den här dagen då vi pratar med honom, håller han som bäst på att sätta upp stängsel för ungdjuren. Det är så långt ifrån taktiska direktiv, träningsupplägg och hockey som det går att komma. 61-åringen är på gården.
– Jag har jobbat som dräng i ett par år nu. Det är en gammal hockeykompis från Tibro och Tidaholm som äger gården. Du vet, vi har 220 mjölkkor och 500 djur totalt. Och nu när jag är lantbrukare slipper jag springa på gymmet, haha.
Nu lämnar vi det. Här är storyn om hans tid i VH. En tid han minns med stor glädje och som satte djupt avtryck i Anders Spaak.
– Jag kände att det klickade direkt när jag kom till mitt första möte med Vimmerby och Micke Rundberg (dåvarande sportchef). Några månader innan hade jag precis varit med och fört upp Grästorp till ettan. På vägen dit minns jag att vi mötte Vimmerby och piskade upp dem rejält i en av matcherna i kvalet. Vi plockade borta "Jassa" (Fredric Jaensson) efter en period och då var det klart.
Trots att ni gick upp med Grästorp, valde du VH till säsongen 2010/2011. Varför?
– De hade ett liknande projekt i Vimmerby, som det i Grästorp. Målbilden var tydlig. Klubben skulle nå ettan inom tre år och det var ett spännande koncept som presenterades. Och jag föll direkt för bygden och människorna.
– Sen fick vi ihop ett förbannat bra lag också...
Spaak berättar livfullt om när han var med och värvade en hel drös Västerviksspelare. På ett bräde.
– Jag och Rundberg åkte ner till Västervik och träffade flera spelare på ICA Maxi. Vi fick fem av dem att bestämma sig samma kväll. Det var fina spelare också: Joacim Hedblad, Emil Georgsson, Robin Ekström, Jonas Ström och Johan Andersson. Den ende som vi inte löste var en målvakt. Hans farsa var visst målvaktstränare i VIK. Samtidigt kom det ett gäng från Oskarshamn...så, det var inte så svårt att ratta det där laget.
Han tystnar en stund (vilket inte sker så ofta), sedan skrattar han till och säger:
– Vi fick in Johan Jönsson en bit in på säsongen också. Jag tänkte... herregud, vad fasen är det för spelare vi har värvat. Första träningen stapplade han omkring på skridskorna. Men han blev mycket bättre sen och det är en härlig filur.
På intervjun som undertecknad gjorde när Anders Spaak presenterades som tränare för första gången för nästan exakt tio år sedan, sa han så här: "Jag är en positiv person, men kan också vara jäkligt hård i nyporna om det behövs".
Om han senare behövde ta till dem låter vi vara osagt, men den ofta raka stilen verkade gå hem hos spelarna, kombinerat med all kunskap han anammat under sin mångåriga tränargärning i bland annat Grästorp och Skövde.
– Helsicke, vi var fruktansvärt överlägsna i vissa matcher. Det var rena rama lekstugan i tvåan. Det var mot Kallinge som vi hade det lite tufft.
Vimmerby slutade tvåa bakom Helsingborg i grundserien. Sedan började nästa resa mot division ett. Till slut återstod fyra lag i kvalgruppen: Vimmerby, Sunne, Grums och Karlskoga HC.
– Playoff-tiden var fantastisk. Jag tror att vi började mot Skara innan kvalserien. Det var då allt det här med vår hejarklack tog riktig fart. Det var en jäkla massa Vimmerbybor på plats och det var polispådrag. Det var bra drag.
– Jag minns att en av målvakterna (Markus Jönsson) höll nollan i en av playoff-matcherna, sedan fick han inte stå mer. Han var vansinnig på mig, men jag chansade och slängde in "islänningen" (Dennis Hedström) istället. Jag litade på min fingertoppskänsla – och det är fortfarande lika viktigt att göra det som tränare idag, trots all tillgång till video.
Valet att satsa på Hedström, isländsk landslagsmålvakt, visade sig vara helt rätt.
– Jäklar var bra han var. Han stod på huvudet och var nästan omöjlig att göra mål på.
Till sist var vi framme vid grand finale. Sista matchen, borta mot värmländska Grums.
– Jag hade varit med och gjort samma sak med Grästorp året innan. Då mötte vi Munkfors borta när vi gick upp, men visst hade jag ändå fjärilar i magen inför matchen mot Grums. Trots att vi hade ett bra läge att ta oss upp. Det var kul att göra samma resa två år i rad. Jag kommer ihåg att vi tog timeout med någon minut kvar och jag sa till grabbarna... "jaha, snart är vi ett division ett-lag". Det var en skön känsla.
Anders Spaak tog fram sin sedvanliga cigarr, tände den och njöt i fulla drag. Uppdraget var slutfört – redan efter en säsong vid VH-rodret. Allt medan Vimmerbys supportrar var saliga av lycka.
– Hehe, det var rejält med klackarna i taket...
Vimmerby visade direkt att de inte skulle bli något strykgäng i den högre divisionen. Tvärtom.
– Vi kom tvåa efter Vita Hästen i grundserien. Sedan var vi lite mätta i Allettan. Det lyckades vi inte riktigt hantera. Det var ett snäpp till jämfört med grundserien och killarna var inte beredda på det fullt ut.
Säsongen 2012/2013 blev hans sista i VH.
– Vi gick till Allettan och blev trea eller fyra där. Sedan mötte vi Tranås i playoff. Fasen, det grämer mig än hur det slutade. Vi fick stryk borta, vann solklart hemma och hade ledningen med 2–1 i avgörande med fem minuter kvar. Då drog vi på oss en onödig utvisning och tappade till 2–3.
Efter Vimmerby-tiden fortsatte karriären i Kiruna, Grästorp, Skövde och Tidaholm, där han fortfarande är verksam.
– Jag går in på min fjärde säsong. Egentligen hade jag bestämt mig för att sluta efter året i Skövde, men sen ringde Tidaholm och frågade om jag ville bli sportchef. Varför inte, det är min moderklubb. Men sen hittade jag ingen tränare, så jag anställde mig själv, säger han och skrattar till.
Tidaholm har såklart en stor plats i hans hjärta, likadant med Vimmerby.
– Jag hade fina år i Skövde och Grästorp, men tiden i Vimmerby är den som har rotat sig fast mest hos mig. Jag följer fortfarande VH jättenoga och gläds med föreningens framgångar.
Gläds gör nog också ungdjuren när de får se hockeytränaren och "VD:n" dona och fixa för deras skull på gården.
Här är truppen som fixade den historiska division ett-biljetten: Målvakter: Dennis Hedström, Markus Jönsson, Alexander Johansson, Pontus Thuresson. Backar: Alexander Andersson, Johan Andersson, Christian Widéen, Martin Ågren, Patrik Bengtsson, Jacob Isaksson, Ossi Karhunen, Anton Karlsson, Martin Modigs, Jonathan Nilsson. Forwards: Joacim Hedblad, Emil Georgsson, Robin Ekström, Pierre Gustavsson, Peter Gustafsson, Jonas Ström, Simon Casselstrand, Johan Jönsson, Malcolm Gwilliam, Stefan Sterner, Petrus Olivestam, Michael Rosell, Rasmus Davidsson, Robin Bergström, Linus Nelson, Andreas Lundgren.
