Robin Christoffersson storspelade i den sista matchen mot Tingsryd.
Man kan bara ana vad som rört sig i Christofferssons inre de här veckorna. De här på flera sätt jobbiga, magiska, maniska veckorna.
Anspänningen har varit enorm, inte minst då för lagens målvakter. De har alltid ett extra tryck på sig, en extra press. Allt de gör nagelfars ofta in i minsta detalj av så kallade experter och fans. Minsta lilla misstag synas i sömmarna och baklängesmål kan väcka skarp och inte sällan orättvis kritik.
Allt det här får de flesta målvakter leva med.
Det är en del av spelet.
Särskilt då kanske i det här läget när så mycket stått på spel.
Det har varit, ursäkta den något uttjatade frasen, vinna eller försvinna. För det är så det har varit.
Nu kan Robin Christoffersson och för all del även kollegan Claes Endre släppa allt. De kan gotta ner sig i en skön soffa, luta sig tillbaka, sluta ögonen och minnas alla oförglömliga ögonblick de och VH varit med om på den här långa resan – och som fick ett sånt lyckligt slut.
– Det är en sån lättnad, säger målvaktshjälten från Dalarna och blickar ut över isen där han själv bara en stund tidigare spelade en huvudroll.
Några svettdroppar blänker fortfarande i hans panna. Adrenalinet har säkert inte heller helt släppt taget om hans förmodade utpumpade kropp. Tröttheten han borde känna är undanskuffad i något skrymsle. Det finns inte tid att känna efter för såna oväsentligheter. Inte nu när allt bara är ren glädje.
– Det har varit en sjuk ångestserie. Just nu känner jag bara sån stolthet. Både för grabbarna och över mig själv. Det har länge varit ett mål att få chansen i Allsvenskan och lyckas. Och med den här klubben, med det här laget. Och för egen del är jag ofantligt glad att jag fick chansen igen efter fjärde matchen.
Christoffersson vaktade kassen i de två första matcherna i playout – och de tre sista. Där höll han hög nivå och släppte bara fyra mål bakom sig. 28-åringen har gett ett lugnt och stabilt intryck mellan stolparna. Det är långt ifrån hela sanningen vad han känt själv.
– Jag tycker att jag varit stark och hållit en bra nivå, men jag har varit sjukt nervös. Jag har inte jobbat något alls under de här veckorna och har gått runt med en klump i magen.
Den behöver han inte känna längre. Nu kan han lägga allt det där bakom sig och bara njuta och fira stort de närmaste dagarna.
Till skillnad från Tingsrydsspelaren Oliver Bohm, som står en bit bort. Det var han som spräckte nollan i den här sjunde och helt avgörande matchen i VBO Arena. Han var också den ende som lyckades överlista Christofersson, men det hjälpte föga när VH vände och vann.
Tidigare SM-vinnaren Bohm har närmast tom blick och stirrar rakt ut, mot isen. Han viker inte med blicken åt sidan en enda gång under vårt korta samtal. Han vill egentligen inte vara här. Inte svara på våra frågor om hur han känner och varför det gick som det gick, han gör det ändå som den professionelle spelare han är.
– Det är sjukt små marginaler som avgör. De har Levin (Eddie), Diaco (George) och någon mer spelare som är tungan på vågen i den här matchserien. Det är skillnaden, samtidigt som vi har haft svårt att göra mål. De har också varit bättre än oss med en man mer på isen, säger den rutinerade backen och suckar.
Han tystnar en kort stund. Säger sedan:
– Jag tycker synd om hela samhället. Det är så många som bryr sig. Hockeyn är central i Tingsryd. Jag lider med människorna och med klubben. Vi vet ändå att vi har gjort allt i vår makt för att försöka hålla oss kvar.
Det lyckades inte.
Ibland kan idrottens verklighet vara skoningslös, med små nyanser som skiljer mellan himmel och helvete.
Det räckte med att se och höra Robin Christoffersson och Oliver Bohm.