Hampus Eriksson i mötet med AIK på Hovet. Han är själv fostrad i en annan storklubb i form av Brynäs där han var med och vann SM-guld för J18.
Vi tog tempen på en av Vimmerbys mest framträdande spelare så här långt i Hockeyallsvenskan.
För det är ju det han har varit, Hampus Eriksson. Precis som han var i onsdags, i skrällsegern mot dåvarande serieledaren Karlskoga. Det märks också ganska tydligt att han bär på en erfarenhet och en rutin som kanske inte så många andra har i laget. På isen utstrålar han ett stort och välbehövligt lugn.
Den egenskapen har utvecklats efter många år i en ganska tuff och kravställande miljö utomlands.
I USA och Österrike.
Här berättar han storyn om hur det kom sig att han i unga år lämnade tryggheten i Sverige för en flytt över Atlanten, till USA.
– Jag spelade i Brynäs under juniortiden och fick också chansen att spela två SHL-matcher, mot Modo och Frölunda.
Hur var det?
– Hur kul som helst. Jag skulle egentligen bara vara extraspelare, men så ringde tränarna och sa att jag skulle spela från start. Det var häftigt, med mycket släkt och vänner på läktarna. Och nervöst såklart. Vi spelade hemma i båda matcherna och jag fick faktiskt mycket speltid och det gick bra.
Trots det så räckte det inte till nytt kontrakt på A-lagsnivå för Valbo-fostrade Eriksson.
Kanske att ni förresten känner igen Valbo HC? I så fall lär det vara för att en av Sveriges bästa hockeyspelare, Niklas Bäckström, också är fostrad i just Valbo.
Känner ni varandra?
– Nä, det kan jag inte säga, men vi har tränat ihop några gånger.
Innan han lämnade Sverige för ett äventyr långt hemifrån hann Hampus med att bli svensk mästare i J18 med Brynäs. Det är ett av de starkaste minnena han bär med sig i sin hockeykarriär – hittills ska kanske tilläggas.
USA, varför?
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så tyckte min dåvarande agent att det kunde vara något för mig att testa. Och tja, varför inte...tänkte jag.
Hampus Eriksson skruvar lite på sig där vi sitter på ett fik, säger sedan:
– Det var en tuff tid, i början. De fyra, kanske fem första månaderna var jag nära att ge upp och åka hem. Jag hade knagglig engelska och jag var bara 19-20 år. Det blev mycket på en gång.
När förlusterna rdar upp sig kan hockeylivet vara tungt, men Hampus Eriksson känner ändå att han har kunnat tackla det på rätt vis.
Eriksson härdade ut, gav sig fasen på att stanna och fick betalt för det.
– Vi hade en spelare från Finland i samma lag och vi två blev tajta. Det underlättade. Sen gick det bra hockeymässigt också.
Jo. En titt i statistiken visar just det. På 57 matcher i den här juniorligan gjorde Hampus 55 poäng.
Hur var intresset?
– Otroligt stort. Vad jag förstår så finns det ingen annanstans i USA där intresset för juniorhockey är så högt. Det finns väl inte så mycket annat att göra heller än att gå på hockey, haha.
Fairbanks, Alaska. Den spontana tanken är att det är vindpinat, iskallt och tuffa levnadsförhållanden med tanke på klimatet. Var det så?
– Ja, det man lugnt säga. Det var en period där det var 45 minusgrader tio dagar i sträck.
Vad kan man göra då?
– Det var i princip omöjligt att gå ut. Det var så jäkla kallt. Det hjälpte liksom inte att man hade fullt med kläder på sig, man frös ändå.
Ett år i Alaska fick räcka.
Nu väntade istället collegehockey i Michigan.
Och inte bara ett år, utan fem, varav de fyra första åren i samma lag. Då förstår ni också att engelskan med lätt underdrift flyter på ganska hyfsat vid det här laget.
– Det var en grymt bra tid, med extremt bra sammanhållning mellan killarna i laget. Åren där kommer jag att bära med mig för resten av mitt liv och jag känner att jag verkligen växte som människa.
Eriksson kombinerade hockeylivet med pluggande, där han fick en master i internationell business. Utbildningen är han väldigt tacksam för idag.
– Det känns jätteskönt att ha det med mig. Jag har något att falla tillbaka på när hockeyn är över. Jag har träffat så många hockeyspelare genom åren som inte riktigt vet vad de ska syssla med efter karriären. Det behöver inte jag fundera över på samma sätt.
Avslutningen i Lake Superior State University blev också minnesvärd, där klubben tog sig till slutspel i hela USA och topp-16.
– Det var fantastiskt att få göra det med killarna som jag var så tajt med. Folk här i Sverige vet nog inte hur hög klass det ofta är på collegehockeyn där. Jag mötte flera spelare som idag är NHL-stjärnor.
Hampus Eriksson i matchen mot Karlskoga där Vimmerby lyckades få med sig två poäng efter att ha avgjort i förlängningen.
Tillbaka i Europa föll valet på Österrike och nystartade Pioneers Vorarlberg i Feldkirch, på gränsen till Schweiz och Lichtenstein. Möjligtvis att det ringer en klocka hos er när ni ser staden Feldkirch? Just det, ni med koll på Vimmerby Hockey och dess historik vet att det var just här som klubbens störste spelare genom alla tider, mångårige landslagsmannen Thomas Rundqvist, tillbringade flera framgångsrika säsonger i slutet av sin karriär.
– Det har du rätt i. Jag känner igen namnet och jag tror faktiskt att hans tröja är upphängd i taket i hallen, säger Hampus Eriksson när jag för Rundqvist på tal.
Nåväl. Hans egen tid i klubben blev också lyckosam, tills han fick en fraktur i en fot. Ett skott tog olyckligt och gjorde att han tvingades avsluta säsongen tidigare än planerat. Sen värvades han till en ännu större klubb i ICEHL, Vienna Capitals. Där trivdes han aldrig.
– Nä, det var inget vidare. Dessutom bröt jag en knoge i ena handen och fick också ett brott på den andra foten.
Flera år utomlands fick räcka. En viss hemlängtan infann sig. Då kom Vimmerby Hockey in i bilden.
– Det var helt rätt för mig. Jag trivs jäkligt bra här, med staden, killarna i laget och allt runt omkring. Man kan kanske tycka att Vimmerby är litet, men jag är själv uppväxt i en mindre by och har inga problem med det.
I VH har han visat klassen i en liga han aldrig spelat i förut.
Vad känner du så här långt när vi börjar närma oss halvvägs in i seriespelet?
– Jag tycker att vi mäter oss med nästan alla lag och att vi ibland till och med är bättre periodvis än de bästa. Det är väl bara det att vi inte riktigt får med oss poängen och hittar vägar för att vinna matcher.
Känner du att ni tagit kliv från början av säsongen?
– Absolut. Vi har växt in i det och det är ganska stor skillnad kan jag tycka. Vi är tryggare i det vi gör och håller generellt en högre nivå nu. Sen måste poängen in. Så är det.
Finns det några särskilda detaljer i spelet som måste upp en nivå för att det ska ske?
– Det är svårt att säga, mest tycker jag det handlar om att fatta rätt beslut och avvägningar. När ska vi våga hålla i pucken? När ska vi inte göra det utan istället spela snabbare och kanske enklare? Det mer såna saker. Jag känner att vi hanterar saker mycket bättre nu, både på isen och i båset.
Vad menar du då?
– Att vi är lite tryggare, lite lugnare. I början kunde man känna att det blev frustrerat när det inte gick som vi ville. Så är det inte nu på samma sätt.
I nästa andetag hyllar han stämningen i laget och kamratskapet.
– Det är allas förtjänst, från materialarna, till "Piva" (Peter Johansson, tränaren) och killarna i laget. Alla har jäkligt roligt när vi är i hallen. Jag har hört motsatsen i andra lag många gånger, där vissa spelare kan ha ångest när de kommer till hallen. Här tycker jag att vi stöttar varandra, har kul ihop och jobbar hårt tillsammans. Att det är så är självklart extra viktigt när inte resultaten går riktigt som man vill.
Hampus Eriksson tycker att VH har höjt sig under säsongens gång och börjar hitta rätt på den allsvenska nivån.
Hur tycker du att det har gått för egen del?
– Nämen, det är helt okej, men jag vill mer. Jag är aldrig riktigt nöjd, utan vill alltid hjälpa laget att vinna fler matcher. Jag borde också gjort fler poäng.
Hur hanterar du när laget du spelar i förlorar en hel del matcher?
– Det är alltid jobbigt och tungt. Jag är ju hockeyproffs och gör inget annat än att spela ishockey. Mycket kretsar kring det och det blir lätt att man nästan alltid, på ett eller annat sätt, tänker på hockey. Man funderar över olika situationer i matcherna. Typ, att det kunde man ha gjort bättre, det borde jag ha gjort annorlunda. Det är svårt att släppa taget, trots att jag upplever att jag blivit bättre på det.
Vad skingrar tankarna?
– Tja, det kan vara när jag spelar TV-spel med grabbarna i laget. Samma sak när lag lirar paddel och tennis, men det gör jag inte under säsong.
Vad spelar ni för spel?
– Eh, World of Warcraft, Call of Duty.
Är du bäst i laget?
– Jag får nog faktiskt säga att jag är en av de bästa, haha.
Precis som han är på isen, med Vimmerby Hockey.