Är det rätt att använda "till slut" i rubriken, frågade undertecknad Mattias Wigley.

– Jag vet inte. Kanske? Jag vet att det har varit lite snack, både löst och ganska konkret tidigare. De gångerna blev det aldrig någon övergång.

Varför inte?

– Jag minns inte exakt vilken säsong det var men då var det så att Västervik helt enkelt valde att satsa på en annan spelare. Emil (Georgsson, sportchef) var ärlig och satt de inte hade en plats för mig som center utan att de valt att gå en annan väg. Det var inte krångligare än så. Jag hade kanske kunnat komma in som ytter och gnuggat på den vägen, fått spela center vid skador och sådär, men det kändes inte rätt om det inte fanns en plats för mig på min bästa position.

– Men ända sedan jag kom till Vimmerby så har jag ju vetat att Västervik finns på nära avstånd och att de kanske inte har råd att värva från översta hyllan utan att de tittar på spelare i ettan, det har funnits med i bakhuvudet.

Han anslöt till Vimmerby under säsongen 2015/16 – säsongen som slutade med avancemang till Hockeyallsvenskan för Västervik – och där blev han sedan kvar i ytterligare fem säsonger.

– Egentligen har jag nog känt mig redo att ta steget upp de senaste två, tre, åren. I Vimmerby har jag utvecklats från att vara en gnuggare till att vara en mer framträdande spelare. Här i Västervik kommer jag att behöva gnugga på som bara den för att få spela men jag känner mig verkligen redo att spela här.

I VIK finns namn som Powell, McKenzie och Wilkins. Men visst klingar Wigley också lite amerikanskt?

– Jodå, det är amerikanskt. Min mamma är amerikanska så det kommer därifrån.

Berätta!

– Hon höll på mycket med softball förr och plockades in till en svensk klubb som något slags stöd. Under den tiden träffade hon min pappa och på den vägen är det.

Men det blev inte baseball för dig.

– Nja. Jag höll faktiskt på med det lite grann när jag var yngre men hockey var mer min grej, säger 27-åringen från Huddinge.

College-hockey var aldrig aktuellt?

– Jag var lite inne på det när jag spelade i Södertäljes J20-lag men kom inte riktigt till skott med det. Man vill ha en bra utbildning men samtidigt spela bra hockey och det var inte det lättaste att hitta i mitt fall.

Efter många år i Hockeyettan, där vardagen och verkligheten ser väldigt annorlunda ut för spelarna kontra Hockeyallsvenskan, har försäsongen varit en omställningsperiod även utanför isen för Mattias Wigley.

– Med tanke på all tid som blir över mot hur det var innan så håller jag fortfarande på att vänja mig vid det här med att vara hockeyspelare på heltid. Nu kan vi köra dubbla pass men vi är fortfartande klara en timme innan jag hade åkt till träning från jobbet när jag spelade i Vimmerby. Att vara klar vid 13-tiden är något som tar tid att vänja sig vid.

Och trots att Västervik och Vimmerby inte spelat i samma serie på ett gäng år hann Wigley faktiskt med att få en smak av hur den småländska rivaliteten.

– Som jag sa så kom jag ner till Vimmerby till Allettan 15/16 och hann spela mot VIK då. Första matchen här i Plivit torskade vi med 3–1 eller nåt men det jag minns mest från den matchen var att det var fullt slagsmål redan på värmningen. Då tänkte jag "var fan har man kommit?", vi har inte den rivaliteten i östra serien i Stockholm.