Medan flera andra sporter är igång med internationella tävlingar och turneringar efter coronauppehållet står judon fortfarande och väntar.
Det svenska landslaget tränar på, men i en oviss tid och utan rätt motstånd.
– Vi är ju vana vid internationellt motstånd, så det är svårt nu. Vi har ju haft en fördel av att vi har kunnat ha kontinuerlig träning men man ska inte ljuga. Man märker att det är svårt att bli bättre, berättar landslagschefen Robert Eriksson.
Just nu finns två judoka på OS-plats, det stora medaljhoppet Anna Bernholm och Tommy Macias. Men ytterligare tre kan ta sig till Tokyo: Marcus Nyman, Robin Pacek och Joakim Dvärby. Dock vet man inte när kvaltävlingarna äger rum.
– Det är det alla går att väntar på. Vi har fått besked om hur kvaltävlingarna ska gå till. Vilka riktlinjer arrangörerna ska ha och vad som kommer att krävas av oss. Men vi har inte fått någon information om vilka tävlingarna är, säger landslagschefen Robert Eriksson.
– Vårt kval var nästan klart, det var bara några tävlingar kvar. Det bästa för mig hade varit om de stängde kvalet då hade jag haft fem judoka klara. Men det kommer de inte göra såklart.
"Sjunger på sist versen"
Eriksson menar att ett uppskjutet OS inte bara innebär mer tid att förbättra sig och träna mer.
– Många tänker att nu har man ett år till på sig att förbereda men det är också ett år till med slitage och risk för skador. Det är ju många i vårt gäng som sjunger på sista versen. Då måste man tänka till lite, säger Eriksson.
Marcus Nyman är den som är mest erfaren i den svenska truppen. 30-årige Nyman har två OS bakom sig och siktade mot sitt tredje. Han var i princip inkvalad när kvalen avbröts men kan behöva ta något mer poäng för att vara helt säker.
– Jag är ju på kvalplats just nu. Men jag känner mig i bättre form nu än innan corona. Jag ser fram emot de här sista kvaltävlingarna, jag ska göra riktigt bra ifrån mig så ska det nog bli bra.
– Nu ska jag inte till OS bara för att delta. Nu ska jag dit för att ta en medalj.
Utgående kontrakt
Robert Eriksson skulle dessutom ha lämnat posten som landslagschef efter OS i Tokyo men blev tvungen att tänka om när spelen sköts upp till nästa sommar.
TT: Var det självklart att fortsätta ett år till när OS sköts upp?
– Nej, det var det inte. Det ska jag inte säga att det var. Hade det varit ett år till med fullt race hade det inte varit självklart. Nu blir det ju ett år till med läger visserligen, men det blir inte 200 dagar utomlands. För min del så kändes det inte rätt att sluta utan att ha genomfört OS.