Petter Menning OS-debuterade i Rio de Janeiro 2016 och efter tre raka VM-medaljer på sprintdistansen – K1 200 meter – var han bättre förberedd än någonsin tidigare.

Men kort före avresan, under ett träningsläger, fick han besked om att hans cancersjuka mamma blivit sämre och kanske inte skulle klara sig.

Det påverkade prestationen, mer än han kanske insåg för tillfället, och gjorde att OS slutade med besvikelse och en tiondeplats.

Ett år senare, på VM, berättade han för Radiosporten om sorgen efter mamman, som efter en längre tids sjukdom avled under sommaren 2017.

Nu är han på plats i Tokyo för en ny OS-chans.

– Det har varit en känslosam resa med både med- och motgångar. När jag står nu och tänker på allt det här känner jag mig därför väldigt tacksam. Jag känner en stor tacksamhet över att kunna vara här och göra det jag älskar. Att pröva hur fort jag kan paddla, säger Petter Menning, som fyller 34 på söndag.

– Drömmen har jag alltid haft kvar. Däremot är det otroligt hårda kval för att ta sig hit till OS. Det jag känt hela tiden är att så länge jag tycker det är roligt att köra, då måste jag satsa, så länge jag inte känner mig klar.

Chanserna i Tokyo? Rätt så goda, om man frågar Petter Menning själv. Och han verkar ha koll, för i kvalloppet på onsdagen tog han sig enkelt och direkt vidare till torsdagens semifinal.

"Pete the meat"

Petter Menning är känd för att träna hårt. Extremt hårt.

Men det behövs på en distans där det bara är full satsning som gäller från start till mål.

– Jag tränar ju tre gånger om dagen, nästan varje vecka året runt. Det ställer ju krav på kroppen, men samtidigt finns det ju tråkigare saker att göra, säger Menning, skämtsamt kallad "Pete the meat" för sin muskulösa överkropp.

– Så länge jag har möjligheten att göra det, då känner jag mig glad över att kunna köra de här tuffa träningsperioderna. För det är inte säkert heller. Även om det bitvis är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det ingår ju.

TT: Beskriv känslan i kroppen från start till mål.

– Innan så klart nerver, adrenalin som pumpar. Sedan när startskottet går är det mer att kroppen slår på det här som vi har övat på så många gånger.

– Då har jag i huvudet och i kroppen att accelerera och få fart på kanoten så fort som möjligt. Sedan har jag en del där jag försöker paddla stort men avslappnat och snabbt. Sedan på slutet handlar det mer om att få farten att sänkas så lite som möjligt.

"Bara att forsätta"

Omkring 50 meter från mål kommer dessutom en väntad men ovälkommen gäst på besök – mjölksyran. Det gör slutet av loppet till en kamp mot smärtan.

– Det sista 50 meterna brukar vara rätt tuffa. Men det gäller bara att fortsätta att sätta i paddeln så ofta som möjligt.

Det kan räcka långt i Tokyo.

Men om inte annat, kommer det ju ett nytt OS redan om tre år. Det skulle ju också innebära tre tuffa träningsår till.

– Jag är sugen. Jag är inte trött på det här, så jag är sugen på Paris. Sedan har vi också VM i september, säger han.

– Och så kommer EM och VM. Det är mycket roligt att se fram emot.