Ingen kapten Karlsson.
Ingen av de nya "stjärnorna" Christoffer Törngren eller Jakob Heljemo.
Inte heller var säsongens monstermålvakt Scott Hector eller pigge forwarden Gustav Karlsson med.
Alla saknades.
Frågan som flera ställde sig och som såklart var berättigad. Hur skulle egentligen det här gå, VH? Och det mot tuffast möjliga motstånd, borta mot slitstarka, tunga och formstarka Halmstad Hammers.
Fyra forwards var borta och så målvakten då. Vimmerby kom bara till spel med tre fulla femmor. Om det skapade oro, osäkerhet eller en känsla av att...nej, det här kommer bli omöjligt?
Icke.
När vi tog ett snack med VH-tränaren Hampus Sylvegård i det mäktiga innandömet på Halmstad Arena innan matchen var han, trots förutsättningarna, full av tillförsikt.
"Det här ska bli roligt och vi får spela smart och har goda chanser", sa han till Sporten.
Så, det var bara att gå ut och visa det på isen.
Om nu någon skulle tro att de skulle få se ett utspelat och uträknat Vimmerby Hockey, så fick de gruvligt fel. Men visst, starten var jobbig. Redan i den andra matchminuten smällde det bakom Christoffersson i kassen. 1–0, Halmstad. Möjligtvis trodde Hammers att det här skulle bli en enkel resa mot tre poäng med den starten. Kanske att de också underskattade ett VH med tunn trupp? Jag vet inte.
Hur som helst, Vimmerby tog över efter det tidiga baklängesmålet. Fick 1–1 snabbt, bedårande vackert i powerplay för övrigt och det första i Allettan i numerärt överläge. Halmstadssonen Martin Pärna var regissör bakom Adam Peterssons drömmål. En stund senare var det dags för Pärna att göra mål, något turligt förvisso. Och jo...jag måste naturligtvis skriva det. Det där ni vet om att "släkten är värst...".
Stärkta av målen tog VH över nästan helt i första perioden och var klart bättre, både offensivt och defensivt. Jag antar att det kändes som en käftsmäll när Victor Gagic från ingenstans pangade in 2–2 i krysset. Det var knappast rättvist.
Frågan var om Vimmerby mentalt – och fysiskt – skulle orka resa sig efter den smällen? Jodå. Efter två nya mål i mittperioden var de i förarsätet inför den avgörande och sista akten. Den blev en enda lång kamp. Mot att hålla undan, mot att försöka stå emot ett till synes frustrerat Halmstad. Ett heroiskt kämpande och uppoffrande VH klarade av pärsen, de gav allt de hade och bärgade tre mycket viktiga poäng.
Det här var kanske säsongens skönaste seger.
Man fick alla fall det intrycket när man såg glädjen efteråt.
VH visade att man kan vinna matcher på många olika sätt, inte bara genom offensiv briljans och säker defensiv. Mot Hammers gjorde de det framför allt genom hårt jäkla jobb.