Det senare kanske kräver en viss förklaring.
I snålblåsten ett par meter upp i luften (sittandes på en provisorisk byggställning) kände jag i fredags mig mer och mer som en istapp ju längre seriepremiären mellan Vimmerby och Eneby fortskred. Trots att jag var ordentligt påpälsad, tyckte jag.
Det var inte så här det skulle vara, en bit in i april. Efter TV-sändningen var jag skraj för om mina skakande ben skulle klara av att bära mig de där kliven ner för stegen. Jodå. Ingen fara. Med min inbyggda klumpighet fanns det vissa som hade farhågor kring just det.
Vad varken de eller jag hade räknat med var att en halv framtand skulle ryka något senare när jag bärandes på en kamera, en dator, en pläd och en stege skulle kliva in i min lilla röda Nissan Micra. Jag hade också en penna i munnen och lyckades på något sätt bita så hårt i den att jag numera har en charmig glugg längst fram i tandraden. När jag kom hem visste knappt mina nära och kära om de skulle skratta eller gråta.
Så fort jag öppnade munnen tittade de på mig och frågade halvt förvånade: "Men..., vad har du gjort nu? Hur lyckas du?".
"Eh..., jo, ja, det var så här....".
Nåja. Det är att bara att bita i det sura äpplet, eller en penna för den delen.
Nu var det inte min tand det här skulle handla om, utan premiären. På tal om att lyckas, men då kanske i en annan betydelse och mening än min "bedrift", så tog Vimmerby IF tre poäng i seriestarten.
Tre viktiga poäng kan det visa sig.
Det här var första gången sedan hösten 2019 som VIF spelade en match i en förbundsserie, i division tre. Precis som då blev det uddamålsseger mot ett lag från Norrköping. Då mot Smedby AIS, nu mot Eneby BK.
Innan matchen fanns vissa frågetecken för hur nykomlingen skulle stå sig mot det etablerade division tre-laget. Frågetecken som främst grundades på att VIF varit ganska sargat de senaste veckorna, med skador och sjukdomar.
Det visade sig att det gick alldeles utmärkt. Vimmerby övertygade i nära 75 minuter. Med en bra blandning av cynism (längre bollar) och riskminimerande, till ett tryggt och nätt kombinationsspel.
Haris Dreco blev premiärskytt när han tidigt dundrade in 1–0 via stolpen. Selatin Shaljani fyllde på kort senare med ett minst lika vackert mål. Det var den perfekta starten i återkomsten i trean.
Eneby hade egentligen inte ett skvatt, mer än ett ganska lättläst bolltrillande på mitten, utan slutprodukt.
När sedan inhopparen Esat Jashari blev utvisad en bit in i den andra halvleken, trodde nog de flesta åskådare på ett kylslaget Arena Ceos, att VIF skulle få en bekväm resa mot tre pinnar.
Så kom 2–1 från ingenstans. Ett mål som skapade nerv och viss oreda i Vimmerby.
Eneby fick självförtroende, spelade rakare och mer konsekvent.
Det var – plötsligt – helt öppet.
I de sista skälvande slutsekunderna kom också den stora kvitteringschansen. Då klev han fram, VIF-målvakten Gustaf Johansson. Med en briljant benparad räddade han sitt lag och de tre poäng som såg så kassaskåpsäkra ut en kvart tidigare.
Det var hög klass på det ingripandet.
Vinsten kan samtidigt visa sig vara dyrköpt, då skicklige mittbacken llhan Jejna skadade ena knäet. Troligtvis ganska allvarligt. Det finns ett självskrivet alternativ i Jacob Johansson, men VIF tål inte särskilt många skador när nyckelspelaren Ahmed Tarabeih dessutom är borta ytterligare en tid. Nu ersatte unge Pontus Kägo Bragsjö skadade Ilhan Jejna på ett utmärkt sätt. Han löpte kopiöst på sin vänsterkant och visade att han kan gå rakt in i en startelva.
Det var ett viktigt besked för Vimmerby.
Det var det också för Kisa BK, som under påskhelgen presenterat fyra nya spelare. Det känns som det är precis vad KBK behövde i det här läget. På måndag är det premiär, hemma mot IF Haga.
När den är över kanske de också kan summera en bra påskhelg.
Det kan säkert jag också göra, trots avsaknaden av en halv tand.