Tyringe. Jumbon. Nu skulle väl ändå den där hemskt jobbiga förlustsviten brytas?
När 60 minuter spelats på Tyrs Hov fick vi svaret. Nej, inte den här gången heller. Historien upprepades ännu en gång den här hösten. Hyggligt bra VH-spel, massor av chanser, missade chanser – och så kom ett baklängesmål. Nytt nederlag.
Jag kan inte minnas att Vimmerby radat upp så många matcher utan vinst, men jag var tvungen att checka. Minnet sviker ibland. Vid en närmare koll så fick jag gå tillbaka till säsongen 2015/2016 för att hitta något liknande. Inledningen i Allettan övertrumfade faktiskt den här hösten. Än så länge kanske vi ska tillägga.
Då, för sju år sedan, började VH med att förlora tio raka matcher, mot motståndare som Södertälje, Västervik, Troja/Ljungby, Hudiksvall och Huddinge.
Det märkliga med årets upplaga av Vimmerby Hockey är att laget många gånger varit spelförande. Ändå blir det så här. Match efter match.
Det har stötts och blötts om varför inte VH kan vinna. Det diskuteras allt från svagt powerplay, dåligt boxplay till ojämnt målvaktsspel och avsaknaden av naturliga målskyttar. Det kan så vara.
Jag lyfter fram två andra punkter:
• Och jag vet, jag vet. Jag har nämnt det tidigare, men det kan inte nog poängteras. Hur man värderar avsluten. Att ha rätt beslutsfattande. Många gånger känns det som skotten bara kommer på måfå, som något som bara ska göras. Varför skjuta när sannolikheten för att pucken ska hitta nätet är ytterst liten? Känslan är att det är för många alibi-avslut i matcherna, typ..."Det är aldrig fel att skjuta". Jo, det är det visst. Bevisligen har det inte funkat, hittills. Spela hellre då en extra gång, till en medspelare som har ett bättre läge.
• Hur mycket är spelarna verkligen beredda att offra för att ta tre poäng? Tydligen inte tillräckligt, trots att det i flera matcher varit rena tillfälligheter och en del otur inblandat i att laget inte lyckats vinna. Faktum kvarstår. Nio raka förluster. Det tro tusan att alla VH-spelare inte vill annat än att vinna hockeymatcher, men finns det tillräckligt med tjuriga vinnarskallar i laget som gör det där lilla extra som krävs i matcherna? Forwards som stångas med tuffa motståndarbackar framför mål, spelare som slänger sig och täcker skott, backar som går in tufft och beslutsamt i duellerna? Nja. Jag tror att det måste till en större desperation för att vända på det här.