"Vad gör han...?" Han kan väl inte rycka där, mitt i backen som vi lärt oss heter Birxsteig. Tyskt så det förslår. BIRXSTEIG! 

Jo, visst kan han. Kanske får de skidskyttetokiga tyskarna nu byta namn på den där rejäla uppförslutan, till "Sebbe-backen". Det är väl inte mer än rätt. Kunde Marcus Hellner få en backe uppkallad efter sig i självaste Holmenkollen, så kan väl Samuelsson också få det, i Oberhof.

Ni som såg, ni såg. Jag gjorde det definitivt. Och som jag skrek, som jag gormade. När vi som minst anade det (jag i alla fall) gick han upp jämsides med Ponsiluoma och sen la han in en rackarrökare som vi knappt sett maken till. Suveränen Thingnes Bö blev väl så paff där han låg ett par meter bakom så att han nästan slutade åka. Han var körd. Over and out!

Som jag njöt av den där dryga kilometern in till mål när jag förstod att det skulle bli dubbelseger i masstarten. Sverige etta. Sverige tvåa. Norge trea. Nu är inte Sebastian Samuelsson "Silver-Sebbe" längre, utan "GULD-Sebbe".

För att kröna den här fantastiska skidskyttedagen så slog Hanna Öberg till igen efter ett nästan ännu värre drama. Två guld, samma dag.

Och i veckan börjar VM i längdskidåkning. Det är nästan för mycket av det goda.

Någon gång, någon gång...måste jag få uppleva ett stort lopp i längdåkning eller skidskytte live. Falun eller Östersund? Tja, vilket som.

I helgen fick jag nöja mig med en tripp till Nässjö. Det var förresten inte bara så bara. Det var skönt att stilla min fotbollsabstinens efter att inte ha sett en match på stor plan på många månader. Nässjö mot Vimmerby. På en relativt nylagd konsgräsmatta. I solsken, i blåst.

Båda lagen är nykomlingar i sin respektive serie och division i år. NFF i tvåan, VIF i trean. Något överraskande gick Vimmerby segrande ur striden – och det Gunnarsson/Goranci-ledda laget fick många bra svar att ta med sig hem från Höglandet.

Jag slogs och imponerades framför allt av tre saker:

• 1) Lugnet i uppspelsfasen

• 2) Kombinationsspelet. VIF bjöd på flera fina anfall, oftast via ett tillslag

• 3) Ytterbackarnas offensivlusta och att de vågade trycka framåt mot så kvalificerat motstånd.

Det var bara en sak som störde mig, rejält. Min egen klumpighet. De som känner mig vet att jag är som ett litet barn när det kommer till bollar. Jag kan knappt se en boll utan att jag måste röra den, trixa upp den i luften, jonglera. Ränderna går aldrig ur. Samma sak nu. Bollen rullade så förrädiskt lugnt och hjärtligt leende rakt mot mig vid sidlinjen. "Ahh, äntligen. En boll", kände jag av hela mitt hjärta. Klart jag måste trixa upp den i luften och på volley passa den tillbaka in på planen igen. Problemet var att mitt förmodade diskbråck gjort att jag är så svag i mitt vänstra ben. Det höll inte för tyngden. Jag stöp rakt ner i backen. Benet bara vek sig. Just när jag de senaste dagarna känt att det hade vänt och blivit betydligt bättre. Jag ska inte säga att jag är tillbaka på ruta ett, men nja...bra var det inte.

Jag fick ändå någonstans känna att jag var lite delaktig i matchen. Är det fotbollspremiär så är det.

Men fram till riktiga seriepremiären ska vinteridrotterna avslutas först. Många av våra lokala lag fightas i den absoluta toppen. Som VH, VH J20, Rimforsa, VIBK dam, VIBK herr B, HM IS, HHF.

Häftigt.

Ett tips på vägen till tränarna. Låt de aktiva kika på och inspireras av Samuelssons ryck i Birxsteig, eller numera..."Sebbe-backen". 

Det kan vara guld värt.