Vi ska inte säga att Vimmerby hamnat i brygga, för att ta till brottningstermer.
Men de har dråsat i mattan, två gånger om. Nu gäller det att kvickt som attan ta sig upp på benen och börja veva med armarna, fajtas för allt vad man är värd och koppla grepp på motståndarna, istället för tvärtom.
VH är trots underläge i matchserien långt ifrån uträknat.
Läget kunde vara bättre, visst. Men det är mycket kvar att spela om och för.
I potten ligger inte bara allsvensk status, utan också många miljoner kronor och vilken väg klubben ska ta in i framtiden. Lagbygget kommer att påverkas i allra högsta grad beroende på vilken division VH kommer att spela i nästa säsong.
Att ekonomin sägs vara bra är förstås ett stort plus, men det är faktiskt inget jag tänker nämnvärt på i det här läget. Klart att man vill att den här häftiga resan och upplevelsen vi varit med om inte bara ska landa i en ynka ettårig sejour. Det vore jäkligt trist.
Matcherna mot Tingsryd har hittills varit både ros och ris för Vimmerby så här långt, mest ris. Jag är faktiskt aningen konfunderad över att inte det där riktiga jävlar-anammat har infunnit sig. Den där känslan som man ibland kan ta på, känna och se med blotta ögat. Att här...här är ett lag som är så in i h-vete påkopplat, med spelare som är beredda att nästan gå över lik för att vinna matcher. Kosta vad det kosta vill. Spelare som är beredda att offra precis allt för att vinna sargduellerna, vara först på pucken och pressa ur de där absolut sista skälvande krafterna som finns kvar i kroppen. Jag kan tycka att det finns mer att kräma ut.
Som förstaperioden i tisdags. Vad var det som hände där egentligen?
Det var bland de sämre perioder jag sett av laget den här säsongen. Möjligtvis i konkurrens med första 20 borta mot BIK Karlskoga i höstas. Spelade nerverna ett spratt, fanns det en osäkerhet för hur man skulle ta sig an matchen eller var det rent av så att man inte klarade av pressen? För någonting var det.
Det kändes som en kollektiv kollaps.
När jag efter matchen ställde frågan till tränarparet i omklädningsrummet om vad de sa till laget i periodpausen framgick det klart som korvspad (märkligt uttryck!) att det hade ventilerats en hel del de där minuterna om vad som hade gått snett och vad som kunde göras bättre.
Svaret var tydligt:
“Det stannar i rummet”.
Bra så.
Det var också helt uppenbart att något hände i period två och tre. “Gamla” VH var tillbaka. Det VH som höjt sig så markant sista delen av Allsvenskan jämfört med prestationerna första halvan.
Plötsligt var farten tillbaka. Tron likaså. Man fullföljde också situationerna på ett annat sätt.
0–2 blev till 2–2 – och det var bud på mer. Det här var nu Vimmerbys match. Pendeln hade svängt.
Tyvärr för Vimmerbys del svängde den inte tillräckligt.
De dråsade ner i mattan igen.
Läktarna sveptes in i grönt och vitt. Medlemmarna i supporterklubben Gröna Brigaden skrek rakt ut av glädje. Deras hjältar hade till deras stora lycka vunnit kampen.
Vi kan diskutera och prata och vitt och brett att Vimmerby måste göra si. De måste göra så. Vi kan gå in på spelare som inte nått sin fulla kapacitet och nivå i den här matchserien. Att de frekventa individuella misstagen måste bort.
Jag har min tes, vilket till viss del överraskar mig själv. Jag älskar det taktiska spelet som coach och tränare. Hur man försöker manövrera och hitta lösningar som gör att mitt lag drar fördel av det. Det kan vara allt från, gud förbjude i många tränarkollegors ögon, punktmarkera en eller två av motståndarlagets nyckelspelare till att överbelasta vissa ytor där man vill utnyttja det egna lagets bästa spelare. Typ. Här snackar vi fotboll, alltså.
Nu går jag ifrån mig själv.
Här är mitt budskap till VH.
Släng de taktiska direktiven någonstans där det hör hemma. Skippa för mycket analys. Locka istället fram desperationen, glöden och lusten. Ut och kör. Kör utav helsicke. Jaga. Blås på. Pumpa på med allt som finns. Framåt och bakåt. Matcha laget stenhårt. Det må bära eller brista. Övertrumfa Tingsryd i deras eget spel, alltså det enkla, det raka, det fysiska och lägg fler puckar på kassen.
Ungefär så.
Nu tar vi sikte på match fyra.
Det kommer bli en ny häftig resa till Tingsryd, detta hockeyfäste i södra Småland.
Det kommer nog också att bli att moffa i sig en ny räkmacka och en kopp kaffe på klassiska “Börjes” som uppladdning. Som i tisdags. Det gick inte av för hackor. Inte priset heller.