De hade såklart velat fira en seger mot HC Dalen i onsdags. Länge kändes vägen utstakad mot tre solklara poäng. Det var som att åka på en lång raksträcka på Autobahn med Alperna i blickfång söderöver, utan kurvor, utan distraktioner.
VH sköljde över gästerna. Jag tänkte...hur kunde Dalen vinna den västra serien och dessutom vara så bra i inledningen av Allettan. Det var klasskillnad.
Det är lätt att titta på nuet och glömma det som varit, men känslan var att det här var det bästa Vimmerby Hockey presterat i en enskild period på hela säsongen.
Det här skulle de inte släppa. Det fanns inte på kartan. VH spelade med sån fart, sån intensitet och med sånt självförtroende. Tappet mot Karlskrona några dagar senare verkade inte påverkat spelarna det minsta.
"Nja...löd en röst på presshyllan mellan period 1 och 2. Jag tror att Vimmerby gör 2–0, men att Dalen vänder och vinner med 4–2 och sätter det sista målet i öppen kasse".
Och det var ju så. Utdelningen mål-mässigt var inte vad den borde ha varit. Bara ett mål framåt (Mattias Wigley) var ett för klent facit och knappast en ledning som laget lugnt kunde luta sig emot. Efter att klarat av Dalens starka inledning i mittperioden och dessutom fixat 2–0 (Jonas Nyman) hade man ändå kunnat skönja snön på alptopparna om man fortsatt ner mot kontinenten.
Så kom den tredje perioden. Då fick vi se ett delvis nytt VH igen. Det var inte samma övertygelse, inte samma fart, inte samma intensitet. När jag efteråt pratade med Dalen-tränaren Pelle Gustafsson sa han att Vimmerby var skakiga.
Ändå var de i ledning, om än en knapp sådan, med 2–1 med en och en halv minut kvar att spela. Ni vet vad som hände sen. 2–4. Trenden har varit ungefär densamma i alla tidigare matcher i Allettan, möjligtvis undantaget Mariestad. Superstark inledning, sämre avslutning.
Är det en tillfällighet? Är det ett mönster?
Beror det på det mentala, det taktiska, det fysiska eller är det ren och skär otur?
Förmodligen är det en kombination av alla fyra komponenter. Dalens 2–2-mål sällas till den senare kategorin, där en tänkt passning tar en VH-skridsko och in i mål. Om jag ska peka ut en av dem, så viktar det över mot det förstnämnda, det mentala spelet. Backen Oskar Carlsson (mycket bra match för övrigt) var inne på att de slutade spela i den sista perioden. Att istället för att fortsätta passa och spela, så "chippade" de ut pucken.
Det må vara en klyscha, men någonstans på vägen kan det smyga sig in en känsla att rädslan för att förlora är starkare än den att vinna. Finns den, vilket jag inte vet, är det bara att försöka skaka av sig den så fort som möjligt. Med tanke på att Vimmerby lyckades fixa en Allettan-plats i sista stund, så har laget allt att vinna i den här serien. Det är ingen kniv mot strupen i det här skedet. Laget har alla möjligheter att bli topp-åtta, vilket innebär fortsatt spel mot den tyvärr enda allsvenska platsen som står på spel.
Vad måste då till för att hålla vägen ut i matcherna?
Utifrån mitt perspektiv handlar det om att släppa på tyglarna och våga spela ut, hålla mer i pucken och värdera avsluten på ett bättre sätt. Det senare tycker jag är påtagligt. Istället för att passa i givna lägen, så ska det skjutas i parti och minut.
Jag vet inte vad direktiven är, men här krävs en analys och en genomgång av alla målchans-situationer. Jag kan garantera att här finns massor av förbättringspotential.
Och kan vi inte kasta bort den där uttjatade frasen "Det är aldrig fel att skjuta" någonstans? Ibland är det så in i helsicke fel att skjuta istället för att passa.