Till skroten. Nu är det färdigkört för micran.
Jag ska inte säga att det är som att ta farväl av någon som varit som en del av familjen, inte alls. På den nivån är det inte, men det är ändå med en viss tagg i hjärtat som jag tvingas konstatera att jag gjort min sista biltur med den pålitliga, lite lätt charmiga Nissan Micran från år...? Hur tror ni att jag som är noll bilintresserad ska ha koll på det?
Många tyckte att vi var ett passande par, jag och det lilla krutpaketet. Att vi var som gjorda för varandra. Jo, ja. Jag trivdes alla fall att köra den. Tyvärr fick väl den inte alltid den omvårdnad som den var värd.
Men var sak har sin tid, som det så vackert brukar heta. Nu väntar alltså SKROTEN. Huu, det lät hemskt. Finito. Over and out.
Jag visste förvisso att den sjöng på sista versen och trodde i min enfald att den på något sätt gått igenom besiktningen. Jag hade fel. Jag misstolkade min personlige bilmekanikers information och körde glatt vidare innan han påminde mig om jag inte fick köra mer.
Det var körförbud. Oj.
Jag hade märkt tendenserna och den var lätt hostig och hade svårt att komma igång på morgonen, särskilt när det var rått och kallare väder. Det gick så långt att det nästan var mer regel än undantag att jag fick brumma igång motorn med hjälp av startkablar. Att jag lärde mig detta, rött till rött, svart till svart med kablarna, får i sammanhanget nästan ses som ett smärre under.
Och det var faktiskt med ett visst mått av stolthet och en klapp på min egen axel som jag lyckades starta den varje gång. Det här med motorer är annars inte min grej, om vi säger så. Nu var det nästan så att jag svepte med blicken i grannskapet för att se om någon hade upptäckt och sett att jag faktiskt rotade i motorn och var så duktig att jag lyckades få igång den röda – igen.
*****
Det återstod ändå en liten strimma av hopp. Allt var kanske inte över. Min ena dotters pojkväns kamrat skulle ta en sista check om det fanns en chans att åtgärda den kraftigt utvecklade rosten som obönhörligen ätit sig in och tagit ett fast grepp om bilens underrede.
Men, nej. Tack och hej.
Nu har vi visserligen kvar vår racerbil, den vita Mini Coopern. En ärtig, fräsig kärra, som faktiskt är större än vad man kan tro och betydligt mer modern i sin approach än sin röda numera pensionerade polare som den samsades med några år på garageuppfarten.
Det är ändå inte samma sak.
Jag och Micran...vi trivdes ihop. Det behövdes inte några stora ord. Vi tänkte på samma sätt och förstod varandra. Som Morran och Tobias, som Filip och Fredrik eller som Dwight Yorke och Andy Cole, som på sin tid var en legendarisk anfallsduo i Manchester United med magisk kemi.
Nä, nu flippar jag visst ut.
*******
Över till något annat.
Trots att jag får vinka goodbye till min trofaste asiatiske vän, är det inte på långa vägar över för Vimmerby Hockey. Även om läget är utsatt och tabelläge och trend talar ett annat språk.
Inte? Nä.
Det är mycket möjligt, eller snarare troligt, att VH med blott tre vinster efter full tid hamnar där till slut. I en uppgörelse i playout över sju matcher. Allt eller inget. Vinna eller försvinna, där vinnaren har kvar sin allsvenska status. Men vi är inte där – än.
Inte när det återstår 13 omgångar.
Inte när det är 39 poäng att spela om.
Inte när VH har nio poäng att ta ifatt på Tingsryd, som ligger på säker mark.
Men såklart måste något hända. Det är givet.
******
Det har varit en resa hit. Nu går vi in i den sista fjärdedelen och det är inte så värst mycket kvar att vinka på.
Därför måste VH agera snarast.
Tränarbytet var en sån sak. Man kan tycka att ledningen visade handlingskraft när Peter “Piva” Johansson tvingades lämna sitt uppdrag när resultaten uteblev, men det var trots allt “bara” en tränarrockad. Jag trodde och förväntade mig att Vimmerby Hockey skulle ta in tränarkraft utifrån för att stötta de i detta sammanhang orutinerade Björn Tholander Olsson och Anton Carlsson.
Än så länge har inget hänt där.
Det är fullt möjligt att marknaden är tunn och att ekonomin inte tillåter att ta in ytterligare en coach, vilket inte alls behöver vara en huvudtränare. Jag tror ändå det är viktigt att få in en ny person, en ny röst och som kommer in med andra erfarenheter och ser på det med nya ögon.
Om nu inte pengarna finns, varför inte slå en pling till gamla storspelare med hjärta för klubben. De skulle med all sin erfarenhet åtminstone kunna fungera som bollplank och ge ny energi nu när den omedelbara effekten uteblivit. Spontant tänker jag närmast på Thomas Carlsson, Christian Widéen, Oskar Humble och Anders Kostenius. Det finns säkert många fler namn.
För det är ju så. Om VH skulle åka ner i Hockeyettan igen och om man inte försökte vända på alla möjliga stenar som fanns så skulle man säkert ångra sig samtidigt som det skulle komma kritik utifrån. Det vore att gambla högt.
Tittar vi till det spelmässiga så fastnar man oundvikligen på två detaljer, som blinkar illrött.
• Powerplay
• Tekningar
Här är Vimmerby klart sämst i klassen, utöver formen då också förstås. Om jag räknat rätt har VH nu spelat fem mot fyra i 69.30 minuter utan att få utdelning.
Det är över 34 raka numerära överlägen.
Senast laget gjorde mål i just fem mot fyra var hemma mot Mora 13 december när Lukas Isaksson stod för ett drömmål i krysset. Sen har det gått tolv (!) matcher utan utdelning i den spelformen.
Det är nästan helt osannolikt.
Det tidigare så hyllade spelet i powerplay har helt gått i stå. Motståndarna tycks läsa Vimmerbys intentioner som en öppen bok. Visst har det ändrats i formationerna längs vägen, men jag är förvånad över att det har fått rulla på så här länge och vad skickar det egentligen för signaler till de spelare som aldrig får chansen i pp?
Nu är jag bara en betraktare utifrån och definitivt inte någon hockeytränare, men jag skulle splittra på Jakob Karlsson och George Diaco. De är lite för lika i spelstilen, alternativt låta dem vila helt i powerplay. Det blir ingen slutprodukt med det eviga puckduttandet utan tempo.
Kör däremot vidare med Levin, såklart, men i en högerposition så han fullt ut kan utnyttja sitt mäktiga skott. Ollila och Elias Lindgren bör också ges fler chanser. Och behåll andra-uppställningen i powerplay. De kommer de facto till fler avslut.
Jag har också funderat på en annan sak. Varför är det nästan bara centerforwards som ska teka? Varför kan man inte byta till en ytterforward när det inte funkar? Det är en viktig detalj i spelet för att få momentum, där VH inte lyckats.
Vi stoppar där.
Oavsett hur resultaten är, hur många jobbiga förluster som än radats upp, är intresset för detta allsvenska lag fortfarande skyhögt. Det kanske inte alltid visar sig på publiksiffrorna, men det snackas Vimmerby Hockey överallt där jag är, på innebandyn, på padeln, på jobbet, på fotbollsträningen. Så gott som alla har åsikter.
Det vore onekligt trist om sejouren och den spännande resan i Allsvenskan bara blir ettårig.
Vi hoppas inte det.
Däremot är resan definitivt över för min lilla röda.
Tack för allt.