Vi ska säga det direkt.

Det viktigaste målet av alla infriade Vimmerby Hockey för länge sedan. Dessutom i imponerande stil, med klass, finess och fart. VH var på vippen att få titulera sig seriesegrare i den som så många anser vara den tuffaste serien av alla i Hockeyettan. Den södra.

Hur det är med den saken vet jag inte. Jag kan bara konstatera att så här långt, med en dryg tredjedel spelad av den södra Allettan och med ett par omgångar i den södra Fortsättningsserien, så är styrkeförhållandena 26–19 till lagen från den södra Hockeyettan. I den sammanräkningen ingår matcher där de södra lagen mött lag från de östra och västra serierna.

Det är lätt att bli fartblind. Att ta det för givet att Vimmerby säsong för säsong ska vara ett lag för Allettan. Den bilden förstärks av att klubben bara missat avancemang en enda gång, säsongen 2019/2020.

Det var det.

Att resan andra halvan av säsongen varit betydligt krokigare är en annan sak.

Den har varit allt annat än bra.

Trots att laget bara tagit åtta poäng på tio omgångar och i snitt bara lyckats göra två mål per match efter ordinarie tid, är möjligheterna att ta sig till playoff ändå relativt stora. Seriemakarna är ju så otroligt generösa när de sätter standarden och ramarna för spel i Allettan. Mig veterligen finns inget liknande i någon annan idrott. 80 procent (!) av lagen tar sig vidare till playoff och vidare spel.

Bara två av tio lag misslyckas. Man kan tycka vad man vill om de minst sagt frikostiga förutsättningarna, personligen tycker jag det är bra. Serierna blir mer levande, där flera lag får möjlighet att spela längre in på vårsäsongen och gör också att en tuff förlustrad i slutändan inte behöver bli så kännbar.

Trots allt.

De första åren i Allettan var det svårare. Då gick fyra av åtta lag till playoff. Sen blev det fem av åtta och numera åtta av tio.

Så långt allt gott. En annan sida av myntet är som ni vet att bara ett ynka lag når Hockeyallsvenskan. Ett av 40 i Hockeyettan. Här har seriemakarna och de som bestämmer däremot misslyckats kapitalt, tycker jag. Det är i princip stängda ligor vi snackar om. Både SHL och Allsvenskan. Det är klart att penningstinna elitlag gnuggar händerna, men övriga Hockeysverige då och alla andra klubbar med ambitioner? Det känns som att det är lättare att hitta en nål i en höstack än att ta klivet upp i seriesystemet.

Vi släpper det.

Vimmerby Hockey har 17 matcher på sig för att kravla sig upp ovanför det nedre strecket. Av vad vi såg av Skövde i söndags så är västgötarna definitivt ett lag de ska ha bakom sig. Huddinge, Hanviken och kanske Mariestad och även Kalmar kan vara fyra andra heta aspiranter. HC Dalen har jag nästan räknat bort bland de här. De har gått överraskande bra och har båda stjärnspelarna, Martin och Jesper Thörnberg, tillbaka i laget igen.

Ska VH nå mål två och topp-åtta, behövs saker och ting rättas till. Spelet övertygar inte. Vare sig vad gäller passningsspel, avslut, det fysiska spelet eller agerandet i numerära överlägen.

Spelet är en sak. Det jag är mest intresserad av är lagmoralen och lagandan. Den är viktigast av allt. Den som står över allt annat. I alla lag. Hur är det med den när spelet hackar och resultaten uteblir? Finns det tillräckligt med starka karaktärer i det här laget? Såna som kliver fram när det går emot, som har en positiv attityd, som höjer sin omgivning när det är motigt och som alltid går till sig själv först och främst, som blickar inåt och ställer krav på sin egen prestation istället för att rikta frustration och besvikelse åt annat håll?

Det har jag inget svar på. Jag vet bara att spelare med rätt mentalitet och mindset är A och O. Inte minst i svåra lägen.

Nu är Vimmerby tillbaka på vinnarspåret. Det kan vara precis det som behövs för att vinden ska vända igen. 

 Till sist: 

• Brunkebergstorg. En "gömd" skatt mitt i centrala Stockholm.  

• "Inte nu igen..." Jo, det kan ni skriva upp. Jag längtar efter en riktig sportbar i Vimmerby, där man kan kika på matcher och mumsa i sig popcorn och nachos.

• I seriernas värld. Först sträcktittande av "Bortförd". Nu "Fouda". Senast jag följde en serie med nästan lika stort intresse var "Fattiga och de rika" och "Familjen Macahan" på 80-talet. 

• Ena gången gick jag in i en reklamskylt och fick hjärnskakning, nästa gång gick jag in i en stolpe i Västerviks ishall och drabbades på nytt och en tredje gång upprepades samma visa när jag slog i ett järnrör på väg upp i hopptornet i Gamleby. I söndags var det supernära igen. En hård puck styrdes i hög fart över plexit och missade mitt huvud med en hårsmån i matchen mellan VH och Skövde.