Kosovare Asllani var Sveriges klart lysande stjärna under EM.
Gyllene tider.
Det var vad vi hoppats på. Särskilt då spelarna själva. Guld var målet. Med all rätt. Om vi nu tittar till vad det här laget presterade inte minst i OS. Då var nästan allt på topp, förutom den där sista ack så viktiga detaljen, finalen och straffsparksläggningen mot Kanada. Fyll på med den lååånga sviten av matcher utan förlust efter ordinarie tid – och vips var Sverige en given guldkandidat i EM.
Men det tidigare så väloljade maskineriet hackade betänkligt.
Visst vann Sverige gruppen, visst hittade de vägar till att vinna, visst kändes formen på uppåtgående.
Det var ändå mycket som saknades. Trots det var mina förhoppningar (det brukar alltid vara så för mig) stora på att det här svenska landslaget minsann skulle ge värdnationen på nöten. Hur mycket nu än England hade imponerat på sin väg fram till här den här semin.
Och det var med extra starka känslor som jag med Sverigetröjan på, satte mig i TV-soffan och såg Vimmerbytjejen Kosovare Asllani leda ut blågult till matchen med kaptensbindeln runt ena armen. Det var en känsla av en viss stolthet. Jag minns mycket väl min första intervju med den blivande världsstjärnan i huset på Stenbäcksgatan. Det var en nyfiken, men något blyg ung tjej som inte sa så mycket, men där det redan då med all tydlighet framgick hur mycket hon brann för fotbollen och med vilken passion hon tog sig an sporten.
Resten är, som det så vackert heter, historia.
Det är det också för Sverige i det här mästerskapet. Sverige hade en lysande stjärna i laget: Kosovare Asllani. Hon var genomgående den klart bästa svenska spelaren. I övrigt, med undantag för Nathalie Björn och i viss mån även Johanna Rytting Kaneryd, var det ingen som ens var i närheten av att nå sin högsta nivå. Tyvärr, snarare tvärtom.
Jag höll på att slita bort mitt hår, det som nu är kvar, när Sofia Jakobsson (varför startade hon...?) kom helt fel i pressen vid Englands ledningsmål. Vad gjorde hon? Samma sak när Angeldahl, som var så bra i OS, fortsatte att envisas med att slå sina evinnerliga försök till genomskärare varje gång hon hade bollen – och som i princip uteslutande misslyckades. Och stackars Lindahl...
Så bra...England firar efter triumfen mot Sverige.
"Vadå..., semifinal i EM är väl ändå väldigt bra", kanske vän av ordning tycker.
Jo, absolut. Dessutom att åka ut mot ett enormt bra England. Det resultatmässiga är en sak, det spelmässiga en helt annan. Stundtals var det så stabbigt, okoordinerat och utan rytm. Detta att jämföra mot ett England som vida överglänste Sverige när det handlar om snabba fötter, fart, passningsspel, bollmottagning och rätt beslutsfattande.
Bortser vi från Sveriges tunga uttåg och 0–4-förlust, är det här ett mästerskap som jag kommer att minnas med värme och glädje. Vi har fått se nationer som just England, Frankrike, Tyskland och Spanien prestera en fotboll som är så bra. På så hög nivå.
Nu hoppas jag att England tar hem hela rubbet.
Kevin Walker var anledningen till trippen till Värnamo för många år sedan.
Till sist:
• Mitt andra besök på Finnvedsvallen i Värnamo i söndags. Första gången reste vi dit för att mina barn ville se Idolvinnaren Kevin Walker live, när han spelade i GIF Sundsvall. Nu var det för att se AIK. Matchen lockade rekordpublik till arenan, dessutom vann AIK, tjolahopp. Till råga på allt fick Guidetti göra mål.
• Värnamo, ja. För många år sedan spelade IFK Värnamo med en viss Jonas Thern i laget semifinal i Bullerby Cup. I den andra spelade jag själv, mot Kalmar FF. Våra fotbollskarriärer tog sedan helt olika vägar, minst sagt. Å andra sidan har inte Värnamo någon Kosovare Asllani...