Slutspelat. Här blir Fredrik Erlandsson liggande fter smällen.
Ni ser bilden. Hur Svalas nyckelspelare har en ispåse över ögat för att kyla ner den där rejäla svullnaden som bara växte i omfång för varje minut. Erlandsson tvingades kliva av ett par minuter in på mittperioden i det där derbyt som han sett fram mot så länge. Och många med honom. Det var ju första derbyt mot Virserum på närmare 20 år!
Så gick det sådär. Aj, aj, aj, Fredrik.
Givet fick jag vissa flashbacks från alla mina smällar när han tog bort ispåsen och visade mig den där bulan. Den var inte...vacker. Till skillnad från mig och min klumpiga sida, så var det inte självförvållat. Svalabacken fick en armbåge, som tog illa.
Mitt i all bedrövelse fick han ändå glädja sig åt en sak: Svala vann (6–2). Och gjorde det på ett övertygande sätt. Det konstaterades dagen efter att det "bara", som Erlandsson själv uttryckte saken, rörde sig om en så kallad blåklocka. Typ...det får väl kosta lite vid derbyseger.
Det blev på många sätt en häftig upplevelse att vara på plats i den fina hallen i Virserum. Det hade lika gärna kunnat vara en VM-final när vi kom till prestige, heta känslor och rivalitet. Istället handlade det om jumbomöte, i lägsta divisionen.
Jag hade tur att jag överhuvudtaget kom in. Det var smockfullt i Sparbankshallen, en halvtimme innan matchstart.
"Vi ska se vad vi kan göra. Jag kan inte garantera något", sa en vänlig funktionär till mig när jag skulle kliva in genom dörren. Jag tror faktiskt att jag aldrig i min yrkesroll blivit nekad att komma in för att bevaka en match för att det varit fullsatt.
Nu löste det sig, men det var faktiskt de som ville men inte fick möjlighet att se och uppleva derbyt på plats. Så stort var intresset, eller snarare en kombination av att det fanns en begränsning av antalet åskådare som fick inrymmas i hallen.
Fredrik Erlandsson fick både se och uppleva matchen. Låt vara att det inte blev precis som han önskat. Med en blåtira i ansiktet kunde han ändå trösta sig med blågul seger. Precis som det blev blågult när Sverige besegrade Tjeckien i söndagens VM-final.
Känslan bland Svalas spelare efteråt tycktes nästan vara lika stark, euforisk och segerrusig som när Sverige firade att de blev världsmästare. Det spelade liksom ingen roll att det här var på en helt annan nivå.