När all live-idrott pausades kom paniken smygandes. Vad ska man nu göra om kvällarna? Hur ska man klara sig utan sport i världsklass på tv?
De senaste veckorna har det där faktiskt inte varit så svårt. Jag har klarat mig. Mycket tack vare sportdokumentären som är och har varit på allas läppar – The Last Dance. En dokumentärserie i tio delar om basketlegendaren Michael Jordan och hans otroligt framgångsrika tid i Chicago Bulls, som slutade med totalt sex ringar (mästerskapssegrar i NBA).
För mig var hela upplevelsen extra speciell. Vi pratar om 80- och 90-talet och när "MJ" vann sitt sjätte mästerskap hade jag inte ens fyllt ett år. Därför var det här inte en "trip down memory lane" för mig utan mer en helt ny upplevelse. Jag visste att Jordan av många ansågs som den bästa basketspelaren någonsin och jag hade bra koll på vad han uträttade. Men jag hade ingen aning om hur han var.
Jag fick svar.
Kalla honom översittare, galen, elak. När det kommer till kritan, när det kommer till att stå där som segrare, då finns det ingen som mäter sig med honom.
Absolut, det fanns detaljer och sekvenser som framhävde hans "dåliga" sida och som på många sätt kanske rent av bröt ned vissa lagkamrater istället för det motsatta. Tycka vad man vill, men det var priset man fick betala för att spela med någon som bara hade ett mål: att vinna.
Man måste respektera hans driv och hans målmedvetenhet. Man måste också tillåta sig att skratta och förvånas över hur lite som krävdes för att få elden i honom att fullständigt blossa upp. Som när motståndarnas tränare inte hälsade på honom när de såg varandra på restaurangen dagen innan en match i finalserien. "Jag tog det personligt", sa Jordan, innan han knöt skorna och såg till att Chicago vann.
Dokumentären fick mig att haja till, reflektera och sedan konstatera – Michael Jordan är bäst genom alla tider, alla kategorier.
Till sist:
* Kanske blev jag inspirerad av The Last Dance. Men de senaste veckorna har jag, precis som när jag var liten, spelat mycket spontanbasket när solen väl varit framme. Jag är ingen Jordan direkt, men jäklar så kul det är.
* Man saknar ju världsfotbollen. Trots det så saknar jag nästan den lokala fotbollen ännu mer. Nu hade vi bland annat varit mitt uppe i en högintressant division fyra-serie med glödheta derbyn. Planen från förbundshåll är att komma igång i mitten av juni. Jag är tveksam.