Innan matchen publicerade vi en längre artikel med kaptenen Jakob Karlsson.
Då sa han bland annat att Vimmerbys bästa tid är nu. Att det är i februari och mars som VH historiskt sett presterat som allra bäst. Det finns ingen anledning att säga emot. Inte när vi nyss bevittnat mötet mot Tingsryd.
Det här var, riktigt, riktigt bra, VH. Och sällan har väl uttrycket "måste-match" passat så bra in i beskrivningen som just i den här matchen.
Vimmerby hade helt enkelt inte råd att förlora. Det gjorde de inte heller. De var inte ens nära.
Vi ska inte säga att de gulsvarta körde över Tingsryd, inte alls, men det var inget snack om vilket lag som var bäst eller vilket lag som förtjänade att vinna. Det fanns inte en antydan till tvekan, till obeslutsamhet eller minsta rädsla för att förlora i VH.
Istället fanns en övertygelse om att det var en enda sak som gällde: tre poäng in på kontot.
Det är lätt att svepas med i ruset efter en sån här viktig seger, smaska till med starka uttryck och hylla insatsen. Men faktum är att det här är helt rätt läge att göra just det. Jag kan tycka att det här var Vimmerbys bästa match sett över 60 minuter i Hockeyallsvenskan. Visst infann sig en passivitet en kort stund efter Elliot Ekefjärds 1–0-mål i mittperioden, men den var temporär.
Det var väldigt mycket som var väldigt bra mot Tingsryd, som fram till onsdagens möte vunnit samtliga tre inbördes matcher.
Jag har ganska länge efterlyst ett mer aggressivt försvarsspel runt egen blålinje. Jag tycker att motståndarlagen många gånger alldeles för enkelt kunnat ta sig in i Vimmerbys försvarszon med fart och med kontroll.
****
Nu var det något helt annat.
VH lyckades stänga ner TAIF föredömligt och få ner deras fart i mittzon.
Det var en av de absoluta nycklarna bakom 3–0-triumfen.
Precis som spelet i numerärt överläge. Det var tydligt att ledningen hade skruvat på några detaljer, skiftat manskap och gjort ett par justeringar som föll mycket väl ut. Som när Eddie Levin i högerposition prickade in George Diacos fantastiska passning till 2–0. Det var hockeygodis på hög nivå.
Vimmerby visade också med eftertryck att de ville det här mer än Tingsryd. Det fanns en annan desperation, en annan glöd och en starkare motivation. VH-spelarna brann på ett annat sätt och vann också massa dueller.
Som sagt. Det här kan mycket väl vara Vimmerbys bästa tid.
Nu är de också med i racet på allvar.