Jodå. SM-bucklan trivdes i tidningsbilen.
Vän av ordning frågar sig säkert hur i hela friden den stora och fina SM-bucklan kunde hamna där, i tidningsbilen?
Inte bara det. Den följde med oss som en tystlåten, timid och vänlig resekompis hela vägen från mullret på motorstadion i Eskilstuna till firandet på hotellet i Hultsfred. Trots sin ärevördiga historia gjorde den inte mycket väsen av sig.
Men varför åkte den här åtråvärda tingesten med alla dess klubbnamn ingraverade från historiens vingslag över speedwaymästare i vår bil?
Kort och gott. Mitt i all guldyra och alla starka känslor som det bar med sig efter att det där efterlängtade guldet bärgades, glömdes den sonika kvar i ett av rummen på stadion. Den fick lite tid för sig själv, att känna in den nye mästaren Dackarna.
När funktionären tittade in till oss i pressrummet trodde nog både vi på Vimmerby Tidning och Dagens Vimmerby först att han skojade. "Det verkar som att ingen från Dackarna är kvar här, men pokalen är kvar", sa han.
"Jaha, det är några små guldplaketter som glömts kvar", tänkte jag när jag följde med honom.
Närå. Det var den riktiga. Den stora.
När vi ringde lagledare Teurnberg och sa att vi har pokalen och tar med den, blev han minst sagt lättad:
"Jag fick nästan panik. Vi visste inte var den var. Vi har ringt runt, men ingen har vetat. Så skönt...".
När kvällen nästan övergått till natt bar kollega Haris och jag med oss bucklan till bilen och la varsamt in den i bakluckan. Försiktigt, försiktigt.
Det var en speciell känsla att ha vår nye resekompis med oss hem till Småland. Bara nu inget skulle hända under vår färd till Hultsfred. Jag minns som om det vore igår de där lugna bilfärderna från BB när vi skulle hem med våra nyfödda döttrar. Det var lite åt det hållet nu också, men förstås inte alls i den omfattningen.
På ett stopp på vägen låste vi bilen, tittade oss noga omkring så att det inte var något lurt i görningen, köpte vårt kaffe och slängde oss in i bilen igen. Snabbt.
Vi blev lite lätt nojiga.
Vi spånade faktiskt kring vad vi skulle göra om polisen av någon outgrundlig anledning mitt i natten skulle stoppa oss, titta i bakluckan och se en stor eftertraktad SM-pokal ligga där.
Det behövde vi aldrig oroa oss för. Allt flöt på bra. Som väntat.
Efter ett kort drama kunde den i tryggt förvar till slut återförenas med sin rättmätige ägare, Dackarna.
Tack för sällskapet, kompis.