Som spelare var det en sak. 

Som tränare en helt annan. 

Det är lätt för andra att säga och tycka att man borde släppa en förlust. Gjort är gjort och ingenting kan ändra på resultatet. Självklart är det så. Det låter bra. Sunt förnuft och allt det där. Visst. Men ändå. Ändå...

Det är för att tala klarspråk, fortfarande så in i h-vete jobbigt att förlora fotbollsmatcher, särskilt då i rollen som tränare. Numera är jag "bara" assisterande, men det spelar ingen roll. Man är lika djupt engagerad ändå och lider framför allt med killarna när de är uppenbart besvikna efter ett nederlag. Tidigare år har jag och min tränarkollega haft förmånen att ofta få vara med i vinnande lag och då går allt som på räls. Det flyter på. Man behöver inte fundera så mycket. När poängen inte trillar in som de ska är det en helt annan grej. Det rör om i huvudet och det är svårt att släppa taget fullt ut. 

Mest hela tiden dyker det upp frågeställningar i ens inre. Är vi tillräckligt fysiskt förberedda? Tog vi ut rätt spelare till den här matchen? Hur var egentligen våra byten? Gjorde vi rätt taktiskt? Självkritiken är ofta hård. 

Det är särskilt jobbigt och tufft kvällen och natten efter en förlust. Då har jag ofta svårt att somna. Det spelar ingen roll att jag djupandas och ibland kör lätta yogaövningar. Matchen och händelserna i den vevas upp gång på gång. Å andra sidan...skulle jag inte reagera så här, så är det kanske dags att sluta. Bums. Då är det kanske ett tecken på att man inte längre bryr sig så hårt, trots att det är en belastning för stunden. 

För det är ju så. Hur mycket man än pratar i termer om att prestationen är det viktigaste, att det handlar om utveckling och se det över tid, så är det ändå resultatbaserat. Här och nu. Just den här matchen. 

Men vips, så är tankarna på den borta. Bort med matchen bara. Det är ju snart dags för en ny. Det är träningar och förberedelser att göra. Och hjärtat och hjärnan är eniga och fullkomligt överens om att nästa gång...i nästa match, då blir det minsann seger och tre poäng in på kontot. Tron är stark. 

Det är ungefär som när man tippar stryktips. Man sätter tecknen i de där 13 matcherna. Och jo, ja. Det ser förbaskat bra ut. Det kan bara inte gå fel. 

Redan på fredag är det dags för nästa chans. Storebro vs HM IS. 

Då jäklar! 

***

TILL SIST:

• En, två...sju. Så många lokala fotbollsmatcher hann jag med att se mellan torsdag och söndag. Svettigt? Nja, inte särskilt. Det var värre när jag nästan hann med att klippa hela gräsmattan. Känns som den blir större och större för varje gång. Får ta det i etapper. 

• Jag har också hunnit med att klippa till en golfboll några gånger. Efter att inte kunnat träna på nästan ett halvår (diskbråck) är det så befriande att äntligen känna att man är på banan igen. I tisdags gick jag första 18-hålaren och drämde till med två birdies. Det har nog aldrig hänt innan. Å andra sidan avslutade jag rundan med två raka streck (0 poäng). 

• "Ta markering...nu!", "In i skiten", "Upp med laget", "Bra gjort". Vilken enorm pondus Johan Lundin utstrålade på Tunhamra i lördags. Han styrde och ställde med sån passion och glöd. Tänk vad traktens fotbollsspelare har mycket att lära av IFK Tunas ålderman. Det är fantastiskt att se och höra. 

• Visst, ingen Fredrik Lindgren. Han fick kasta in handduken. Ändå var känslan att tippade seriefavoriten Västervik var just det, favoriter i derbyt mot Dackarna. Ett Dackarna som inte alls fått den inledning de önskat med två raka förluster. Där hemmapremiären mot Indianerna för två veckor sedan inte var något att hurra för. Och så bjöd Teurnbergs mannar på det här. På det här speedwaygodiset. Frånsett något enstaka heat körde Dackarna nästan skjortan av Västervik. 52–38! Sett till underhållningen och klassen var matchen värd fler åskådare än 2498. 

• Årets bästa insats? Japp. Den fotboll Hultsfreds FK bjöd på i lördags hemma mot Tenhult var något utöver det vanliga, inte minst i den andra halvleken. Det var det bästa jag sett ett lokalt lag prestera hittills den här säsongen. Vilken anfallsfotboll. Effektiviteten var däremot inte lika lysande. HFK borde ha gjort minst tio mål.