Vinnare – och förlorare.
Kontrasterna var monumentala. Precis som det alltid är i såna här avgörande ögonblick. I såna här avgörande matcher när precis allt ställs mot sin spets.
I ena zonen, jublande, glädjerusiga VH-spelare som skrek rakt ut i ren eufori och total lycka efter matchens slut.
I den andra, djupt besvikna och bedrövade TAIF-spelare som ändå lyckades hitta kraft till att tacka sin trogna publik som i vått och torrt stöttat dem hela vägen. Tillsammans tvingades de smärtsamt konstatera att de inte nådde hela vägen fram. Att de nu får börja om i Hockeyettan.
Vinnare och förlorare. Idrott när det är både som bäst och sämst.
Precis som 20 april 2024 höll taket i VBO Arena på att lyfta. Alla med koppling till VH sveptes med i den våg av känslor och lyckorus som väcktes när allt var klart. När matchen var över. När allt gick exakt som alla önskat och hoppats.
Det är – återigen – osannolikt.
Vi behöver inte tjata till leda om att Vimmerby som nykomling var uträknat av de flesta. Att få trodde att det här laget skulle klara utmaningen i den högre serien, med så många spelare från division ett i truppen.
Nu vet vi.
Det har som ni vet varit en mödosam, krånglig och krokig väg hit där VH åkt på många, hårda törnar.
Men de har rest sig, varje gång. De har stått pall för allt. Vi ska inte kalla det för en boxare som vinglande står och lutar sig mot repen, men ni fattar. Någonting ditåt. Men domaren hann aldrig räkna till tio. Over and out. Vimmerby har krigat på, inte tvekat och aldrig tvivlat.
I en krönika jag skrev bara några timmar innan matchstart hade jag svårt att utse en tydlig favorit. Jag fastnade ändå på två punkter som talade för Vimmerby Hockey: Känslan flera spelare kunde bära med sig av vad som hände förra säsongen – 20 april mot Halmstad – och styrkan som upphämtningen i den här matchserien från 1–3 till 3–3 gett dem.
Kanske att det ändå var just den känslan och vetskapen som spelade en viss roll för utgången.
I något sammanhang nämnde jag framför allt två spelare som jag trodde skulle kliva fram och bli tungan på vågen.
Just det, Eddie Levin och George Diaco. Två riktiga matchvinnartyper och vinnarskallar som tycks älska sån här typer av avgörande matcher.
All right: Eddie Levin smackade dit kvitteringen till 1–1.
Vimmerbysonen serverade sedan Diaco till det helt matchavgörande 2–1-målet.
De båda målkungarna hyllades också som de hjältar de förtjänade att vara en sån här kväll.
Precis som alla andra spelare i Vimmerby. Tillsammans lyckades de åstadkomma något som få trodde var möjligt.
Och lyckan det gav speglade tydligt av sig i scenerna på isen efter matchens slut. Hyllningarna från VH-fansen ville aldrig ta slut.
Det var som att kastas tillbaka knappt ett år tillbaka i tiden. Till de omåttliga glädjescener som utspelade sig då när den allsvenska biljetten säkrades. Nu var det dags igen.
I skrivande stund har midnatt precis passerat. Men firandet lär fortsätta långt in på småtimmarna. Det är de verkligen värda!