Frågan är var jag ska börja?
Varför inte i Tranås.
Okej.
Först: jag har nog aldrig varit med om att få en maträtt från en A´la carte-meny så snabbt som den jag fick på den asiatiska restaurang som låg längs den långa boulevarden i centrala Tranås. Jag sa att jag hade brådis när jag beställde. Typ, fem minuter senare fick jag maten serverad, en utsökt Pad Thai. In i bilen. Konstgräsplanen på Bredstorps IP nästa. På agendan: direktrapportering i toppmötet mellan Tranås FF och Gullringens GoIF. Hann knappt bänka mig innan ettan – och tvåan kom. Mardrömsstart för ett sargat Gullringen, som saknade en drös ordinarie spelare. Med utgångspunkt från det var det verkligen inte den öppning på matchen de ville ha. Till slut landade det i 3–1 för TFF. Inte så mycket att säga om.
Lördag förmiddag ägnades åt skogsbesök i Storebrotrakten. Emiltrofén, rallytävlingen som lockade fler förare och med högre status än på länge. Jag förstår fortfarande inte hur man frivilligt blir kartläsare. I den farten, att vara så, ja...utlämnad och i många fall antar jag med ansiktet vänt nedåt, läsandes noter för att ge direktiv till föraren i sätet bredvid. Går det att träna på att inte bli yr i huvudet? Måste säga att det är imponerande att köra i den höga hastigheten, på slingrande grusvägar. Det krävs skicklighet – och kanske framförallt, ett jäkla mod.
Så var det dags för VIF mot Jönköpings Södra. Ny toppmatch. Och ny 3–1-förlust för ett av "våra" bästa lag.
Precis som i fallet med Gullringens GoIF. Det var inte så mycket att säga om. Jönköping var bättre. Samtidigt spelade VIF:s herrlag borta mot Lindö i Norrköping. Även det i ett viktigt möte. Och även den slutade illa sett med lokala ögon, däng med 5–2.
Som om inte det här vore nog, torskade division tre-kollegan Kisa BK hemma mot Adas United med 0–1. Det var den definitiva nådastöten. Visst, visst...det finns fortfarande en mikroskopisk möjlighet att ta sig till kval, men då krävs en total scenförändring, fem raka segrar samtidigt som Vimmerby förlorar sina fem sista. Det är inte troligt, någonstans.
Å andra sidan, det högst oväntade kan inträffa. Åtminstone i en enstaka match. Det blev jag och alla andra som besökte Åsundavallen i söndags eftermiddag varse. Rimforsa IF jagade frenetiskt ett segermål i seriefinalen mot Hjulsbro IK. Tryckte på med allt de hade mot ett till synes tröttkört och decimerat Linköpingslag. Så kom bomben. Inhopparen Anders Olsson tryckte på för kung och fosterland, fick en träff på bollen som han troligtvis inte varit i närheten av tidigare i karriären. Bollen gick som en raket rakt upp i nättaket. 2–3 och det sista som hände i matchen. Ett mål som högst troligt sköt Hjulsbro till division tre. Inte undra på att spelarna fick total glädjefnatt och slängde sig i en hög, med Olsson underst.
Det var som ni förstår ingen bra helg för traktens bästa fotbollslag. Inte alls. Klart som attan att även HFK föll, i Tenhult.
Ändå fanns några undantag. Några ljuspunkter.
Som att Vimmerby IBK tog sig hela vägen till final i cupen Björnslaget i Göteborg.
Som att IFK Tuna på något "mirakulöst" sätt återigen lyckades vända en match till sin fördel i slutet. Den här gången i ett 0–3-underläge borta mot IF Ariel. Anton Carlsson stänkte dit 4–3 för IFK – och hoppet om serieseger lever i allra högsta grad.
Guld kan det också bli för Dackarna.
I skrivande stund ska vi snart sätta oss i bilen för vidare avfärd till Gislaved och det första semifinalmötet mot Lejonen.
Något glädjefnatt a´la Hjulsbro, lär det inte bli även om Dackarna vinner. Hur skulle det se ut om Janowski, Jensen, Hjelmland och de andra förarna slängde sig i en hög med Bewley underst på innerplan på OnePartnerGroup Arena.
Inte nu. Inte än. Men vet vem om några veckor...?