Få se nu.
Kroatien, Polen, Jönköping, Västervik, Norrköping, Helsingborg, Helsingör, Båstad.
Puh, det har minst sagt varit en intensiv och hektisk semester. Dagarna vi tillbringat hemma känns lätträknade. Ändå har det blivit en hel del golfspelande, några padelmatcher och ett antal cykelturer i trakten. Inspirerad av Tour de France kände jag mig som en proffscyklist när jag drog iväg mot Tuna förra veckan. Jag tänkte...herregud. Vad snabbt det går. Vad bra jag är. Medvinden är väl ändå inte så stark. Nonsens. Vägen tillbaka, på en annan sträcka, var rena mardrömmen. Vinden piskade mig som knytnävsslag i ansiktet. De där råkalla vindarna på seasidebanorna i golfens Skottland torde i jämförelse ha varit rena barnleken. Och så hade vi de där uppförsbackarna. Varenda en av dem kändes som alptoppar att ta sig över. Jag var helt slut när jag rullade hem de sista meterna. Jag begriper mig inte på de som fixar 30 mil på hojen i Vättern runt. Never in my life.
Först ut var Kroatien. Ett land jag aldrig tidigare besökt, men som jag gärna återvänder till. Vi tillbringade en vecka i Tucepi, på makarska rivieran. Toppen. Allt från vyerna till poolen, havet, strandpromenaden, maten – och faktiskt också klapperstenarna. Var lite tveksam till det innan, men stenarna var helt okej. Badtofflor på var förstås en förutsättning.
Nästa, Polen. Ett land som jag märkligt nog inte heller satt min fot i tidigare. Nu är det gjort och samma sak där. Jag vill tillbaka. Vi var ett större gäng som bodde i gamla stan i Gdansk. Charmigt värre med de vackra byggnaderna, stråken runt floden Wisla och alla mysiga matställen som fanns överallt. Jag säger bara polska piroger, wow. Klart att vi också hann med en dag i badmeckat Sopot. Kändes som att vi var i medelhavet – och inte en klappersten så långt ögat nådde. Bara en låång, skön sandstrand.
Så där, då har jag väl ändå gjort mitt till för att lyfta de här resmålen, eller vad säger ni?
När jag ändå är igång. Gillade verkligen barhänget i gamla tändsticksområdet i Jönköping. Jag höll dessutom på att tappa hakan när jag beställde in en stor stark och ett stort glas vitt – för 52 riksdaler! Var jag tillbaka i 80–talet? Närå, bara till happy hour-tider.
Självklart hann vi också med en allsvensk fotbollsmatch. Norrköping mot Halmstad. HBK vann, där jag blev förtjust i lagets anfallare Erik Ahlstrand. Visste inte ens om att han fanns.
Och så avslutningen – i helgen. Strosa runt i hamnen i Helsingborg, havsaborre på favoritrestaurangen, bira på ett knökfullt torg i ett soligt Helsingör (såg dock inte skymten av vare sig Dan, Marianne eller Flemming, huvudpersoner i Tv-serien Morden i Helsingör). Det blev också makrill med vitlök i hamnen i Torekov och ett dopp i havet i Båstad, samtidigt som världsstjärnan Casper Ruud avväpnade sin motståndare i tennisturneringen 100 meter bort.
Så ska en semester vara.
Nu väntar Bullerby Cup, en turnering som jag faktiskt spelat. Det har Kosovare Asllani också gjort. Nu är hon kapten för det svenska VM-laget på andra sidan jordklotet. Mäktigt. Och snyggt att de har fräschat upp och målat om porträtten av henne på Asllani Court.
Det gör mig alltid glad och också en aning stolt att passera förbi där på dagarna. Kunde bara några av de stora träden ut mot vägen tas bort skulle det bli ännu bättre och synliggöra courten än mer.
Det är hon värd.
Till sist:
• Frågan är då om "Kosse" får hänga ännu en medalj från ett stort mästerskap runt sin hals? Tillåt mig tvivla. Premiären mot Sydafrika var stabbig. Kvartsfinal? Okej, vi säger det.
• Coldplay. Kan någon förstå varför jag inte var där, i Göteborg? Just det. Alla jag pratat med som var där hyllade bandet från England.
• Blir inte klok på det här med golf. Nu heller. Förstår faktiskt inte hur det är möjligt. Kan inte tänka mig att det finns någon sport där man pendlar så in i h-vete i sina prestationer. Från att kännas som lätt som en plätt, där allt flyter, till total soppatorsk med löjligt grova missar, oförklarliga torvträffar och en känsla av att man aldrig tidigare hållit i en golfklubba, än mindre kunna träffa en boll. Det kan vara från ett hål till ett annat. Det verkar inte finnas någon logik. Kanske är det just därför det – ibland – är så himla kul.
Tyvärr alla älskare av röda Nissan Micra från 2002. Verkar som att jag måste skrota min. Genomrostad. Snyft.